Sveaskog satsar i Piteå: Viktigt nav i framtida infrastruktur för svenska biodrivmedel

 

 

I dag riktas mycket av intresset för biodrivmedel mot frågan om infrastruktur. Processer för produktion finns, både industriellt använda och lovande processer på pilotstadiet. Råvara finns också. Nyckelfrågan är hur man ska kunna kombinera den bulkiga råvaran, som dessutom ofta växer långt från städerna, med det behov som finns hos konsumenter i städerna.

Sveaskog är ett av de företag i Sverige som tagit tag i frågan på allvar. I Lövholmen nära Piteå, med hamn, etablerad forskning kring bioenergi och med gott om skog i regionen, satsar man nu på att skapa ett eget centrum för biodrivmedel. En plats som kan bli ett viktigt nav i en infrastruktur för storskalig användning av biodrivmedel i Sverige. Speciellt som satsningen i Lövholmen kombineras med projekt som SunPine och ett nära samarbete med Energitekniskt Centrum i Piteå (ETC), Smurfit Kappa och andra utvecklingsresurser i området.

- Vi tänker långsiktigt strategiskt, säger Ann-Britt Edfast, forsknings- och utvecklingschef vid Sveaskog. Vi tittar nu på Lövholmens förutsättningar att vara ett framtida centrum för biodrivmedel. För att få fart på produktionen av bioenergiprodukter gäller det att utveckla teknik för att förpacka energin så effektivt som möjligt, hela vägen från skogen till konsumenten.

En avgörande del i denna utveckling är att skapa förutsättningar att öka energitätheten hos produkterna så nära växtplatsen som möjligt. Den insikten har bidragit till att man på många håll tittar på kombinationer av teknik för att förtäta råvaran redan i skogen, förädla den en bit i mindre anläggningar på många platser för att avsluta förädlingen i stora anläggningar närmare de områden där efterfrågan finns.

 

Torrifiering ger ekonomisk transport

En teknik som Sveaskog är intresserad av är torrifiering. Denna teknik fick nyligen ett bidrag på drygt 40 miljoner från Energimyndigheten, bland annat för att bygga en anläggning i liten industriell skala i Örnsköldsvik. Anläggningen ska stå klar senare i år. Tekniken innebär att man rostar bioråvaran och skapar ett pulver, som sedan kan förgasas för produktion av biodrivmedel eller bli pellets för värmekraftverk.

- Torrifiering kan bli en viktig del i infrastrukturen för biodrivmedel, konstaterar Ann-Britt Edfast. När veden torrifierats och malts ser den ut som ett "kaffepulver" som har mycket höga energivärden. Därmed blir ekonomin i transporter betydligt bättre, samtidigt som vi behåller möjligheten att välja hur vi ska förädla och använda produkten.

En annan viktig teknik är pyrolys, även detta en förädlingsteknik som kan byggas i relativt liten skala och som ger möjlighet att kraftfullt förtäta energin innan man transporterar den vidare för produktion av drivmedel som DME eller syntetisk diesel.

- Vi är väldigt intresserade av pyrolys, framför allt om vi kan utveckla mindre anläggningar som kan byggas nära råvaran, i skogen, säger Ann-Britt Edfast. Sveaskog deltar även i ett utvecklingsprojekt kring direktförgasning, en teknik som kan ge en vidareförädling av bioråvara till biodrivmedel, och som är intressant inte minst i kombination med torrifierad biomassa.

 

 

 

- Det finns definitivt möjligheter att producera drivmedel som en vidareförädling av torrifierad skogsråvara, säger Ann-Britt Edfast. Men Sveaskog kommer i egen regi i första hand att satsa på stegen före, själva torrifieringen och pelletstillverkning. Båda dessa processteg kan bli aktuella för anläggningen i Lövholmen. Det kan bli verklighet redan under 2011 eller 2012.

Ann-Britt Edfast konstaterar att det självklart är bra för Sveaskog att det utvecklas nya användningsområden för företagets råvara. Men hon delar inte den oro som ibland hörs från industrin att höga priser på energiråvara från skogen ska ta bort förutsättningarna för massa- och pappersproduktion.

- Vi driver eller ingår i en rad projekt för att studera metoder för att producera mer biomassa i skogen. Dels kan vi använda grenar, toppar och klenvirke som skogsindustrin inte använder, dels använder vi i flera projekt restprodukter från skogsindustrin. Dessutom kommer vi i framtiden att kunna producera mer biomassa med ett aktivt skogsbruk.

Sveaskog driver bland annat ett unikt projekt kring intensivt skogsbruk i samarbete med SLU, med två tillväxtparker i Västerbotten och Småland på sammanlagt hela 4000 hektar. Syftet med dessa är att på landskapsnivå studera vad som händer med biodiversitet, vattenkvalitet med mera då man intensivodlar skog på ett större område.

 

 

SunPine naturligt engagemang för Sveaskog

Ett projekt som ytterligare stärker både Sveaskogs engagemang och Piteå som centrum för biodrivmedel är SunPine. Denna anläggning för produktion av syntetisk så kallad råtalldiesel invigdes den 17 maj i år och ska kunna producera 100 000 kubikmeter råtalldiesel redan under 2011. Produktion inleddes redan i april. Huvudägare är entreprenören Lars Stigsson samt storföretagen Sveaskog, Södra och Preem.

- Det här är ett naturligt projekt för Sveaskog att engagera oss i, vi vill ju bredda användningen av skogsråvara, menar Peder Zetterberg, Sveaskog, styrelseordförande i SunPine. Det här är ett väldigt jordnära projekt, vilket bevisas av hur snabbt det gått från idé till industriell skala. Det har bara tagit några få år.

Peder Zetterberg menar att SunPine har stor betydelse för utvecklingen av biodrivmedel, även om det handlar om begränsade mängder som kan produceras.

- Projektet betyder mycket både tekniskt och psykologiskt, säger Peder Zetterberg. Det kommer att visa att produktion och användning av biodrivmedel kan ske i industriell skala, och att stora företag som Sveaskog, Södra och Preem tycker att det är intressant att satsa på. SunPine i sig är ett nischprojekt, men det kan också bli en spjutspets för att visa den industriella kapaciteten för biodrivmedel.

Råtalldieseln kommer att skeppas från Piteå hamn till Västkusten för att där förädlas i ett sista steg av Preem till färdig diesel.

- Även för SunPine är det en avvägning var man ska förlägga olika steg i förädlingen, konstaterar Peder Zetterberg. Kapacitet och kunskap för det sista steget finns hos Preem, men skogen och därmed talloljan finns på andra håll i Sverige. Ännu tas den mest från norra Sverige, men senare kommer råvara även att tas från Södras skogar. Viktiga skäl till att SunPine hamnade i Piteå är att forsknings- och utvecklingskunnande kring råvara finns här, och att kommunen är mycket intresserad av att främja bioenergi och biodrivmedel som verksamheter i Piteå. Något som bidrog till att projektet kunde drivas så snabbt.