Nytt från Svebio: Politik som inte tar vara på bioenergins potential

Vi skulle också utan miljörisker kunna ta ut 7 TWh stubbar, på sikt kanske 10 TWh. I bästa fall betyder det 20 TWh biobränslen utöver potentialen för ökat uttag av grot på hyggen och vid gallringar i skogen, som Pål Börjesson i sina analyser uppskattat till 20 – 27 TWh. Dessutom finns det stora möjligheter att producera mer från jordbruket.

Många debattörer brukar säga att bioenergin är en begränsad resurs. I Sverige idag är problemet tvärtom: vi har biomassa i överskott, och vi utnyttjar inte denna förnybara energiresurs till sin fulla potential.

Riksdagen har nu fått en rad förslag inom energi- och klimatpolitiken på sitt bord, och mer kommer i höst. Kommer politiken att ge förutsättningar för att ta vara på biomassepotentialen? Tyvärr verkar det inte så.

Rätt styrmedel men inte för investeringar

Regeringen har i en promemoria föreslagit ett nytt stödsystem för biodrivmedel, reduktionsplikt. Vi refererade det i förra numret av Bioenergi. Det är ett bra system genom att det gynnar klimatsmarta biodrivmedel och skapar en tydlighet för marknadens aktörer. Men tyvärr är kvoterna för låga och de gäller dessutom bara för några få år.

För en investerare som funderar på att bygga en fabrik för produktion av biodrivmedel är osäkerheten fortfarande alldeles för stor. Man kan inte gå till banken och låna pengar på ett kvotsystem som bara ger garantier för tre år, och därefter bara består av ett allmänt hållet mål för 2030.

På EU-nivå finns ett förslag om en obligatorisk kvot för så kallade andra generationens biodrivmedel, sådana som tillverkas av cellulosa och avfall. Men också denna kvot är alltför osäker. Det tar kanske ett år innan direktivet är på plats, och hanteringen av första generationens biodrivmedel från EU gör att det finns en grundläggande misstänksamhet kring EU:s ambitioner. Finns det en risk att man än en gång ändrar spelreglerna?

Förslaget om reduktionsplikt måste kompletteras med en rejäl påse pengar som kan användas för demonstrationsanläggningar för att producera biodrivmedel med ny teknik. Annars blir det bara de allra starkaste aktörerna på marknaden som vågar göra investeringar. Det kommer att handla om miljardinvesteringar, och då räcker det inte med småsummor från Klimatklivet eller andra befintliga stöd.

Slutsats: Utan ytterligare åtgärder blir det inte stor ny efterfrågan på biomassa för att göra biodrivmedel.

Utan stöd för effekt blir det lite kraftvärme

Den 19 april presenterade regeringen en proposition om elcertifikatsystemets utveckling efter 2020. Den bygger på energiöverenskommelsen och på underlag som tagits fram av Energimyndigheten. Märkligt nog presenterades propositionen samma dag som remisstiden gick ut på Energikommissionens betänkande (SOU 2017:2). De olika delarna i kommissionens förslag genomförs i rask takt innan man tagit del av remissinstanserna syn på helheten.

I den ramöverenskommelse som fem partier enades om förra sommaren fanns tydliga skrivningar om att man nu inte bara ska gynna förnybar elproduktion, utan också se till att det finns garanterad effekt i systemet. Man kan inte bara bygga på variabel produktion från vind och sol, utan det måste finnas bränslebaserad trygg elförsörjning i botten. Det måste också finnas produktionsanläggningar som kan balansera den variabla vinden och solen.

I energiöverenskommelsen fanns det också skrivningar om fjärrvärmens betydelse och om att minska användningen av el för uppvärmning.

Inget av detta har hittills blivit konkret politik. Tvärtom. I propositionen om elcertifikatsystemet föreslås att man ska fortsätta med ett oförändrat system ända till 2030, som ger ett certifikat för varje producerad MWh, oberoende av om det finns efterfrågan på marknaden. Man har inte heller lyssnat på Energimyndigheten, som föreslog en baktung kvotkurva, där man avstod från att skruva upp kvotkurvan i början av perioden. Nu föreslås en rak kvotkurva med lika ökning varje år för att ge de 18 TWh ny förnybar elproduktion som man kom överens om i energiuppgörelsen.

Följden av förslaget blir att bioenergin förlorar på flera punkter:

• Vi får fortsatt mycket låga elpriser under lång tid, trots att fyra reaktorer avvecklas. Alla prognoser pekar på fortsatt stort överskott på marknaden.
• De låga marknadspriserna på el håller tillbaka investeringar i biokraft och försämrar lönsamheten för de redan befintliga kraftvärmeverken. Det sänker efterfrågan på biobränslen.
• Den billiga elen gör värmepumpar och elpannor i fjärrvärmenäten mer konkurrenskraftiga. Fjärrvärmen får svårare att konkurrera på värmemarknaden. Det sänker också behovet av bränsle.
• Också på den småskaliga värmemarknaden kommer biobränslen, t ex pellets, att möta hård konkurrens av billig el. Samtidigt ska skattesänkningarna för kärnkraft och vattenkraft betalas genom höjd elskatt, som främst drabbar hushållen. På några år sikt kan man också räkna med att de fasta avgifterna stiger när man behöver bygga ut näten för att ta hand om den variabla elproduktionen.

Slutsats: Utan åtgärder för att belöna effekt (för baskraft och balansering) kommer inte biokraften att kunna byggas ut. Därmed blir det ingen ökning av behovet av biomassa för elproduktion.

Summa summarum

Sammanfattande slutsats: Stubbarna lär bli kvar på våra hyggen och ruttna till ingen klimatnytta alls och slyet lär bli kvar längs de nedlagda åkrarna och vägarna i stora delar av Sverige. Kärnkraft och ny vindkraft gynnas av den förda politiken, medan bioenergin får stå tillbaka. Det har direkta effekter för sysselsättningen i glesbygdsregionerna, för entreprenörer och transportföretag liksom för skogsägarna.

Denna text publicerades först i Bioenergi nr 3-2017

Ta del av Bioenergis hösterbjudande och få tillgång till tidningen direkt när den kommer ut.
Höstens alla tre nummer för endast 200 kr!