Jag var på bioenergikonferens i Norge, Bioenergidagene organiserade av Nobio, den norska motsvarigheten till Svebio. En bra konferens med många intressanta talare. En av dem var professor Francesco Cherubini, som är klimatforskare vid Norges Tekniska Universitet, NTNU, i Trondheim. Hans budskap var klart och tydligt: inom några årtionden måste vi helt sluta tillföra atmosfären fossil koldioxid, annars klarar vi inte det klimatmål som världens länder enades om i Paris för ett år sedan.
Konferensens deltagare och övriga talare ägnade sig därefter åt att diskutera vad man kan göra för att minska de inhemska norska utsläppen.
Men ingen talade om den stora elefanten i rummet, oljan och gasen som pumpas upp ur Nordsjön och nu snart också allt mer ur Barents hav. Inte förrän en svensk konferensbesökare ställde den obehagliga frågan: Hur får era politiker det här att gå ihop? Ni ska minska utsläppen i Norge, men ni tänker fortsätta att pumpa upp olja som förut. Hur klarar ni att få ihop det psykiskt – är det inte schizofrent?
Svensken ställde frågan till en psykolog som höll föredrag om hur man borde argumentera för pellets och andra biobränslen, med en psykologs blick. Nu fick han istället en fråga om oljan, eftersom konferensen till stor del handlade om klimatpolitik.