Resultat från Vombsjösänkans pil- och poppelpark (VPP) visar att nya växtmaterial kan fördubbla produktionskapaciteten för biomassa per hektar. Genom att samla in och lagra koldioxid i samband med omvandling av denna biomassa till nyttig energi kan koldioxid motsvarande hela Sveriges utsläpp samlas in på en area av mindre än en miljon hektar, enligt Lars Christersson, professor emeritus från SLU.
Mänskligheten måste plantera ”en massa träd” om en framtida klimatkatastrof skall kunna undvikas. Detta hävdar flera välrenommerade forskningsinstanser både i Schweiz och USA. Riktigheten i ovanstående uppmaningar förstärks nu ytterligare av FNs klimatpanel, som nyligen (8 augusti 2019) avlämnade en ny rapport om hur världens jord- och skogsbruk bör utvecklas.
Att plantera mera träd för klimatets skull förordade SLU-professorerna Gustaf Sirén (energiskog), Mårten Benz och PO Nilsson (skogsenergi) redan i mitten av 70-talet.
Produktion i svenskt skogsbruk
Sveriges landareal är cirka 50 miljoner hektar stor. Den produktiva skogsmarken uppgår till 23 miljoner hektar, jordbruksmarken till 2,8 miljoner hektar. Den svenska produktiva skogsmarken innehåller i dag 3 200 miljoner m3sk (skogskubikmeter) virke. Virkesmängden i skogen tillväxer årligen med 120 miljoner m3sk och binder därvid 90 miljoner ton koldioxid. Av denna årliga tillväxt avverkas 90 miljoner m3sk (66 miljoner ton koldioxid). Medelproduktionen inom svenskt skogsbruk är således 5–6 m3sk/ha, år (2–3 ton torrsubstans/ha, år). I Götaland är medelproduktionen för gran 10 m3sk/ha, år (4 ton/ha, år) inklusive grot (grenar och toppar).
Snabbväxande salix och poppel
Även om granen växer förhållandevis snabbt i södra Sverige räcker den inte till på långa vägar, när det gäller vedbiomassaproduktion för energiändamål. Detta beror främst på de långa omloppstiderna på 50 till 60 år. Här kommer nu i stället pilens (Salix) och poppelns (Populus) snabba tillväxtrytm i unga år väl till pass.
Försöksodlingar med dessa båda trädslag startades i mitten av 70-talet på Ultuna av professor Gustaf Sirén. Utvecklingen har gått i vågor. Här nedan redovisas och diskuteras vad vi kan åstadkomma i dag. Samtidigt försöker vi bedöma framtida produktionsmöjligheter. Detta gör vi med hjälp av resultaten från försök med nytt växtmaterial som framkorsats och nya odlings- och skördemetoder. Mycket av detta arbete genomförs på Vombsjösänkans pil- och poppelpark (VPP).
Fördubblad produktionsförmåga
Observera att när vi diskuterar vedbiomassaproduktion för energiändamål går vi över från att tala om skogstillväxten i m3sk/ha, år till att beskriva forskningsresultaten i ton TS (torrsubstans)/ha, år. Detta beror på att all ved innehåller ungefär lika mycket energi om vi räknar per viktenhet torrsubstans.
Med de gamla salix- och poppelsorterna kan de skickligaste odlarna i dag i bästa fall producera tio ton TS/ha, år. Med nyframtaget växtmaterial och med nya odlingsmetoder antyder erhållna forskningsresultat från VPP att produktionen skulle kunna komma att fördubblas.
För den verkligt invigde är dessa resultat näst intill omöjliga att förstå. Men bestånden finns på VPP. Kom gärna och titta och mät. Vad skulle dessa produktionsresultat kunna innebära i förhållande till koldioxidupptagningen ur atmosfären?
Först lite allmäninformation. Ett (1) ton torr ved innehåller 0,5 ton kol. 0,5 ton kol finns i 0,5 x 3,67 = 1,8 ton koldioxid. Produceras 10 ton TS /ha, år ved, binds således 18 ton koldioxid per ha och år. Fördubblas denna produktion fördubblas mängden bunden koldioxid.
Sverige släpper i dag ut 55 miljoner ton koldioxid per år. Låt oss använda denna siffra i några räkneexempel. Produceras 10 ton TS per hektar och år i en odling med snabbväxande lövträd behövs cirka tre miljoner hektar odling för att ta upp all utsläppt koldioxid i Sverige per år. Fördubblas produktionen per hektar halveras den erforderliga arealen.
Insamling av koldioxid
Produceras metanol, etanol eller liknande ur den odlade veden släpps som bekant all bunden koldioxid ut igen till atmosfären då drivmedlen utnyttjas. Allt blir ett nollsummespel. All den koldioxid som träden tagit upp, släpps ut igen då vi kör bil på producerade biodrivmedel. Vinsten ligger i att de fossila drivmedlen ersätts och i att ingen ny fossil koldioxid släpps ut till atmosfären.
Gör vi däremot el eller vätgas av veden, kan detta göras på några få bestämda och definierade platser. Under dessa förhållanden kan koldioxiden samlas upp. Energin kommer i detta senare fall att samlas i batterier och tuber, som kan distribueras till användare.
Detta skulle innebära, att nu kan vi ta ett steg till, ett mycket betydelsefullt sådant. I och med att omvandlingen utförs på några få platser kan avgiven koldioxid samlas upp. Den kan sedan tryckas ihop till en vätska och pumpas ner i lämpliga jordlager. I detta fall blir det inget nollsummespel utan allt en ren vinst. Först ersätter vi de fossila bränslena. Sedan pumpar vi också ned motsvarande mängd frigjord koldioxid i marken från de ställen där el och vätgas framställts av ved. Det blir till och med så, att ju mer bil vi kör, ju mer el och vätgas vi förbrukar, desto mer koldioxid pumpas från atmosfären ner i marken.
Under en miljon hektar
Går vi nu tillbaka till arealdiskussionerna, är det ganska lätt att räkna ut vad detta skulle innebära. Om vi kan utnyttja energin i veden på några få ställen och pumpa ner frisläppt koldioxid i marken, innebär det följande: Vi kan åter en gång halvera de markarealer som skulle behövas för att ta upp all den koldioxid som vi i Sverige årligen släpper ut.
Arealmässigt innebär detta således ett nytt förhållande. Med den förmodade möjliga produktionsnivån på 20 ton TS/ha, år för salix i framtiden hamnar vi på en erforderlig areal på under en (1) miljon hektar mark.
Nästa fråga blir: Finns då dessa marker tillgängliga? Svaren finns på bloggen: larschristersson.blogg.se
Text: Lars Christersson, professor emeritus
Denna artikel publicerades först i Bioenergi nr 4-2019 som finns att läsa som e-tidning här