Bakom EU-parlamentets byggnad i Bryssel i glas, stål och betong finns en liten park. Där har man placerat ut ett antal skulpturer av strutsar som gömmer huvudet i sanden. Det är en bra symbol för hur EU dessa dagar hanterar frågan om vägtrafikens klimatpåverkan.
Det pågår just nu en dragkamp inom EU om exakt hur mycket man ska hålla tillbaka(!) biodrivmedel. Och de prognoser som gjorts av EU-kommissionen visar på fortsatt 90-procentigt beroende av fossila drivmedel i EU 2030 – dessutom till 90 procent importerade.
Föreställningen om att strutsar, av feghet eller dumhet(?), skulle gömma huvudet i sanden för att undkomma fiender, är naturligtvis inte sann, och man tvistar om hur den uppkommit. En sannolik källa är den romerska historikern Plinius den äldre som i sin Naturalis Historia (50 – 70 e. Kr.) skrev om strutsarna och om att de gömmer sina huvuden och halsar i buskage och därmed tror sig vara helt dolda.
Att politiker och andra beslutsfattare kan bete sig på liknande sätt, dvs gömma huvudet och hoppas att ingen märker bristen på logik och handlingskraft, är däremot inte en myt utan ett återkommande fenomen.
På inget område är beroendet av fossila bränslen så stort som i transportsektorn. Utsläppen av koldioxid från trafiken har dessutom ökat mycket snabbt under de gångna årtiondena. Trafikens utsläpp och klimatpåverkan borde därmed vara ett centralt tema inom EU:s energi- och klimatpolitik, och omställningen från fossila bränslen till förnybara bränslen borde ha högsta prioritet.
Så är det inte alls.
När EU-kommissionen under 2016 presenterade sina konkreta förslag inom energi och klimat för perioden 2020 – 2030 var transportsektorn styvmoderligt behandlad.