Om man vill sälja ett biodrivmedel i Sverige måste man visa i detalj varifrån råvaran kommit och en livscykelanalys som bevisar bränslets klimatnytta. Om man säljer bensin eller diesel behöver man inte redovisa någonting alls, inte ens varifrån råoljan kommer.
Och om man säljer en elbil med tunga batterier är det höljt i dunkel varifrån metallerna till batterierna kommer, trots att batterierna är den kritiska komponent som gör att bilen får räckvidd och klimatnytta. Inte heller behöver man redovisa någon livscykelanalys. En aktuell rapport från Amnesty om kobolt illustrerar problematiken och den borde leda till att en och annan elbilsentusiast tänker efter.
Detta är fakta:
Metallen kobolt (Co, nummer 27 i det periodiska systemet) är en kritisk komponent i litiumjonbatterierna, vid sidan av litium. Kobolt används för batteriernas katoder.
Hälften av världens utvinning av kobolt sker i Kongo-Kinshasa, det som också kallas DR Kongo, där DR står för ”demokratiska republiken”, trots att landet inte alls är demokratiskt. DR Kongo är tvärtom ett av världens politiskt minst stabila länder och ett av de fattigaste.
Utvinningen av kobolt i Kongo sker dels i vanliga gruvor, dels ”hantverksmässigt” i schakt och gångar som grävs av enskilda människor. Verksamheten sker i vidriga former, utan skyddsutrustning och ofta med risk för livet eftersom man inte stöttar upp berget. Barnarbete är vanligt, både nere i gruvgångarna och ovan jord där stenen sorteras och tvättas för hand. Hälsoriskerna är stora.