Annons Annons
Annons Annons

Ja, jag vill leva, men när jag dör vill jag bli fjärrvärme i Norden

Medan jag pyntade i min trädgård med gravsten och skelett inför Halloween kunde jag inte låta bli att tänka på min egen död. Jag har alltid trott att en kistbegravning är det enda alternativet men blotta tanken på att ligga där i den trånga kistan ger mig ångest.

För att lugna mig har jag många gånger tänkt att lösningen är att jag begravs bredvid mina trygga föräldrar och att en radio installeras i kistan då jag älskar musik. I dag är de enda tillåtna begängelsemetoderna i Sverige kremering och jordbegravning. I Sverige svarar kremation för mer än 80 procent och kistbegravning för knappt 20 procent.

Under perioden 1995–2010 genomgick krematorietekniken en relativt stor utveckling i form av ugnsutförande, reningsteknik och styrutrustning. Generellt håller kremationsugnen en temperatur på minst 700 grader C i huvud-brännkammaren och minst 800 grader C i efterbrännkammaren. Före kremeringen avlägsnas föremål som pacemaker och insulindosor på grund av explosionsrisken. Uppvärmningsbrännaren släcks innan kistan förs in i ugnen och kistan självantänds i hettan. Under drift ligger temperaturen i intervallet 900–1 000 grader C. Vid cirka 400–500 grader C leds rökgaserna genom kylare och reningsutrustning.

Förbränningstiden varierar men vanligast är 80 minuter. Det som återstår efter processen är mineraliska ämnen i fast form, främst skelettet samt föremål som inte har förbränts, som exempelvis skruvar och proteser. I en askberedare mals stoftet till drygt tre liter aska som sedan läggs i en urna tillsammans med en identifieringsbricka.

Någonstans är det en kittlande känsla att min kropp förbränns efter min död och att jag blir det jag jobbat mest med under mitt yrkesverksamma liv – fjärrvärme. Det är något av en heroisk känsla som lockar med förbränning men kravet är att jag blir fjärrvärme (helst kraftvärme) och att stödbränslet i ugnen är biobränsle. På flera av landets 59 krematorium har man ersatt fossila bränslen med biobränsle som RME och HVO.

Från rökgaskylningen i krematorierna går det att återvinna cirka 230–250 kWh värme per kremation. Det mesta av den brännbara delen står nog kistan för då endast ca 30 % av kroppen är organiskt. Resten är skelett och vatten. 

När Vattenfall år 2015 beslutade att använda 1 500 MWh spillvärme från Berthåga krematorium i Uppsala var de oroliga att allmänheten skulle finna det osmakligt. Valet att tillvarata värmen från krematoriet kommunicerades i lokalradion där även ansvarig präst uttalade sig. Frågan blev en ickefråga och Vattenfall har bara fått positiv respons.

I Råcksta i Stockholm blir jag fjärrvärme när jag flamberas i ångorna med hjälp av RME. I framtiden kan jag säkert även bli kraftvärme med den framtågande ORC-tekniken. Min aska skulle kunna bli konstruktionsmaterial men viktigast för mig är frihet. Därför vill jag att min aska (efter godkännande från länsstyrelsen) sprids i Öresund vid alla vackra stränder och att jag då kan flyta ut i havet och leka med valar när jag har lust.

Text: Karolina Norbeck, Svebio

PS ”Great minds think a like” – Antikexperten vill vila i lejonpannan


Denna krönika publicerades först i Bioenergi nr 6 – 2018

Vi använder oss av cookies. Läs mer