Kjell Andersson, Svebio: Vi skapar inte kolskuld med bioenergi

Vad är det som händer? Plötsligt är insändar-, debatt- och ledarsidor fyllda av texter som ifrågasätter användningen av bioenergi. Har Sverige nåtts av den negativa debatt kring bioenergi som pågått på Europanivå under många år? Det verkar inte bättre än så.

Ett argument som plötsligt fått fäste även i den svenska debatten är att biobränslen inte är klimatneutrala, och tvärtom dåliga för klimatet, åtminstone på kort sikt. Och eftersom vi måste reducera utsläppen av koldioxid snabbt så kan vi inte förbränna biobränslen.

Så här argumenterar man:

  • Om man hugger träd och använder som biobränslen tar det 70 – 100 år innan träden växt upp igen, och betalat tillbaka den kolskuld som förbränningen orsakat. Vi har bråttom och kan inte vänta i 70 – 100 år om vi ska rädda klimatet.
  • Atmosfären känner ingen skillnad på koldioxid från fossilt och från biomassa. All förbränning ger utsläpp av koldioxid, och det är lika illa att använda biobränslen som att använda kol, olja och naturgas.

Den här typen av argument förs nu fram av olika miljöaktörer, som Greenpeace, ETC och Klimatsvaret. Men även på ledarsidor som Dagens Industri och Expressen har kolskuldsteorin fått fäste.

Beräkningarna börjar alltid med förbränning från en enskild avverkning, och tar inte hänsyn till vad som händer med skogen som helhet. Dessutom ger man sken av att vi eldar hela träden och att de avverkas enbart för att ge bioenergi.

Tillgång, inte skuld

Om man startar beräkningen när trädet planteras istället för att börja kalkylerna vid förbränningen är det uppenbart att vi inte skapar kolskulder med vårt skogsbruk. Tvärtom. Genom att vårda våra träd skapar vi tillgångar av kol i skogen, ungefär som man bygger upp tillgångar på ett bankkonto.

Om man ser till hela skogslandskapet, eller all skog i Sverige, blir bilden också en helt annan än om man bara ser till den enskilda avverkningen. Tillgången av biomassa, och därmed biogent kol, i våra  skogar växer år för år. Varje år binder den svenska skogen in nästan lika mycket koldioxid som vi släpper ut i alla andra sektorer.

Sedan 1920-talet, då vi började mäta tillståndet i våra skogar, har förrådet av biomassa i de svenska skogarna fördubblats. Sedan Svebio bildades för 40 år sedan har tillgången på ved i skogen ökat med 50 procent, och Sveriges virkesförråd har ökat med omkring en miljard skogskubikmeter! Samtidigt har vi tredubblat användningen av biobränslen. Hur kan man då hävda att vi skapar en kolskuld genom att använda skogsbränslen?

Bioenergi är förnybart och klimatneutralt

Bioenergi är solenergi omvandlad till kemisk energi i trädens biomassa, skapad genom fotosyntesen. Träden är levande solfångare, billigare än solceller och dessutom gröna och vackra att se på i landskapet. Bioenergi är lika mycket förnybar energi som sol-, vind- eller vattenkraft. Den skapas varje år och kan i princip användas i all framtid. Ett villkor är förstås att vi vårdar resursen och ser till att skogar och åkrar brukas långsiktigt.

En del debattörer hävdar att utsläppen från biogen förbränning inte räknas i klimatrapporteringen. Det är fel.

Under Kyotoprotokollet och under FN:s klimatkonvention liksom inom EU räknas utsläppen från förbränning av biobränslen som noll eftersom utsläpp och inbindning av biogent kol är en del av det naturliga kolkretsloppet, till skillnad från fossilt kol.

Förändringar i de biogena koltillgångarna bokförs separat inom det som kallas LULUCF* (markanvändning och skogsbruk). Fossila utsläpp kopplade till maskinanvändning i skogen eller transporter av bränslen rapporteras i andra utsläppskategorier. Om man börjar köra skogsmaskinerna med biodiesel märks det i sektorn arbetsmaskiner.

Om vi tär på förråden i skogen och inte ersätter de träd som avverkas och förbränns, så märks det som minus i LULUCF-balansen. Men i verkligheten är utvecklingen den motsatta. LULUCF visar positiva värden i alla europeiska länder eftersom skogarna växer mer än man avverkar. Precis som i Sverige.

Material och bränslen från skogen är alltså inte bara klimatneutrala, de är faktiskt klimatpositiva, om vi ser till helheten.

Många debattörer hävdar ändå att vi borde minska avverkningarna för att spara ännu mer biogent kol i skogen. Visst skulle kolförrådet öka på kort sikt om vi gjorde så. Men samtidigt skulle vi förbruka mer fossila bränslen och använda mer fossilberoende material, som betong, stål och plast när vi inte använder skogsråvaran. Och efter relativt kort tid skulle tillväxten av kolförrådet i skogen sakta av. Den åldrande skogen skulle växa allt långsammare. Vi skulle få allt mindre andel ung skog, och det är den unga skogen som växer snabbt och tar upp mycket koldioxid.

Vi skulle, kort sagt, visserligen ha en hel del på banken, men kontot skulle växa allt långsammare eftersom våra inkomster, skogstillväxten, skulle gå ner. Till sist skulle vi bara ha långsamväxande gammelskog, känslig för bränder och insektsangrepp. En skog som tog upp mycket lite koldioxid netto.

Vi använder nästan bara biprodukter

Argumentet om kolskuld är ett hot mot ett aktivt skogsbruk och ett hot mot skogsägarnas rätt att bruka sin skog och mot den svenska skogsindustrin. Argumentet om kolskuld är relevant för all användning av skogsråvara, även om man i debatten låtsas som att den bara gäller bioenergin. Träden avverkas inte primärt för att ge energi. De avverkas för att ge sågtimmer och massaved, för att producera byggnadsvirke, papper och kartong, och i framtiden allt mer textilier, kemikalier, bioplast och andra biobaserade produkter. Det är biprodukterna och restprodukterna som blir bioenergi – allt det som inte kan användas som produkter med högre förädlingsvärde.

De närmaste månaderna kommer vi att få ta debatten om kolskulden på debattsidor och i andra sammanhang. Här kan alla bioenergiintressenter hjälpa till. 

*LULUCF = Land Use, Land Use Change and Forestry

Text: Kjell Andersson, näringspolitisk chef, Svebio


Denna krönika publicerades först i Bioenergi nr 5-2020 som finns att läsa här.

 

Vi använder oss av cookies. Läs mer