Annons Annons
Annons Annons

Svebio kommenterar energipolitik: Energi- och klimatpolitiken läggs fast

2016 är ett viktigt år för svensk energi- och klimatpolitik. Efter mycket utredande har det nu skapats breda majoriteter över blockgränsen och betydande politisk samsyn både i energipolitiken och i klimatpolitiken. Eftersom energianvändningen står för den största delen av växthusgasutsläppen hänger energi och klimat nära ihop.

Energipolitiken har präglats av stora partipolitiska motsättningar ända sedan 1970-talet. Det nya 2016 är att både Socialdemokraterna och Moderaterna nu ingår i de breda majoriteter som skapats, för energipolitiken i Energikommissionen, och för klimatpolitiken i Miljömålsberedningen.

Energiuppgörelsen

Bakom energiuppgörelsen, som presenterades 10 juni, står fem partier: Socialdemokraterna, Moderaterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Kristdemokraterna. Folkpartiet, Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna är inte med, av olika skäl. Vid presskonferensen betonade företrädare för de fem partierna helt olika saker i uppgörelsen, som kallas en ”ramöverenskommelse”. Den ena sidan talade om att man ”räddat kärnkraften”, den andra sidan om att man nu var ense om ”ett hundra procent förnybart energisystem”. Att de två påståendena inte kan gälla samtidigt var det inte många som bekymrade sig om, när man nu kommit överens. Arbetet med att utforma detaljerna och mejsla ut styrmedlen ska ske nu under hösten.

Man lyckades komma överens genom att de ingående partierna fick med sina hjärtefrågor. Uppgörelsen liknar på så vis Alliansens energiuppgörelse 2009, som innebar en kraftig utbyggnad av förnybar elproduktion inom elcertifikatsystemet, samtidigt som kärnkraften behölls och avvecklingslagen avskaffades. Det skulle bli möjligt att bygga nya reaktorer. Både Folkpartiet och Centerpartiet fick gehör för sina profilfrågor, men följden blev ett år för år svällande elöverskott och vi ser nu resultatet på en elmarknad med mycket låga elpriser, till glädje för konsumenterna, men till skada för producenterna. Långsiktigt är prisnivån ohållbar för att ge lönsamhet för nya investeringar utan eviga subventioner.

Nu fortsätter man på samma spår. Visserligen räknar alla med att fyra reaktorer ska läggas ner, men de återstående sex får kraftigt förbättrade villkor från staten, och kommer att kunna drivas vidare under lång tid. Samtidigt utökas elcertifikatsystemet ytterligare. Obalansen på elmarknaden kommer att bestå. Båda sidor är glada, men det finns också förlorare. Många elproducenter kommer att få svårigheter när de får för dåligt betalt för sin produktion. Billig el under de närmaste åren kommer att leda till felinvesteringar och inlåsningseffekter, och bioenergin får en tuff konkurrenssituation gentemot el både på värmemarknaden och i transportsektorn.

Klimatpolitisk samsyn

Den partipolitiska samsynen kring klimatpolitiken är bredare än kring energipolitiken. Här är det bara Sverigedemokraterna som inte är med. Partiet var inte ens inbjudet att delta i Miljömålsberedningens arbete, och driver en klimatskeptisk politik (det vill säga skeptisk till att det alls finns en mänskligt orsakad klimatförändring).

Miljömålsberedningen presenterade redan i mars sin övergripande syn på svensk klimatpolitik. Det fanns inga reservationer utan alla partirepresentanter ställde upp bakom målet att utsläppen inom Sverige ska minska med 85 procent till 2045. Tillsammans med internationella åtgärder och möjligen CCS (koldioxidavskiljning och lagring) ska det ge netto nollutsläpp 2045. Man var också överens om att införa ett klimatpolitiskt ramverk och en klimatlag.

Även om politikerna var överens fanns det kritik bland utredningens sakkunniga. Svenskt Näringsliv, LRF och LO skrev ett tungt gemensamt yttrande.

Miljömålsberedningens andra betänkande kom i juni och är nu ute på remiss. Det är två volymer på sammanlagt 1 310 sidor med titeln ”En klimat- och luftvårdsstrategi för Sverige” (SOU 2016:47). Svebio ska svara före 20 oktober.

Också här är politikerna ense. Enda undantaget är Vänsterpartiet, som vill ha snabbare omställning av transportsektorn, högre ambitioner när det gäller flyget och ingen avräkning för internationella insatser.

EU skyndar långsamt

Den svenska politiken måste inordna sig i det ramverk som fastställs av EU. För ett par år sedan fastslog EU:s regeringschefer målen för energi- och klimatpolitiken fram till 2030, och man följde därefter upp med förslaget om en Energiunion. Nu presenterar EU-kommissionen dokument och förslag som ska fylla målen med innehåll och styrmedel. Senare i höst väntar vi oss ett paket från kommissionen om förnybar energi, och en särskild rapport om bioenergi, där vi räknar med ett förslag om hållbarhetskriterier för fasta och gasformiga biobränslen.

EU ställde upp på Parisavtalet med skärpta klimatmål. Vi ska nu sträva efter att hålla temperaturökningen vid 1,5 grad Celsius jämfört med förindustriell tid. Men trots skärpta mål i Paris har EU inte skärpt sina egna mål. Motståndet från vissa medlemsländer är för starkt.

Redan i slutet av juli kom det två förslag från kommissionen:

• Det ena handlar om fördelningen av målet för alla sektorer som ligger utanför ETS, utsläppshandeln. Det gäller transporter, bostäder och lokaler, servicesektorn och de areella näringarna. Medan företagen i ETS (främst kraftverken och den tunga industrin) ska reducera sina utsläpp med 43 procent från 2005 till 2030, ska alla de andra minska med 30 procent under samma tid. Kommissionen föreslår nu en fördelning mellan medlemsstaterna, där kraven är mycket högre på de rika medlemmarna än på de fattiga. Man tar ingen hänsyn till hur stora utsläppen är i respektive land, utan räknar bara minskningar i procent. Sverige ska minska 40 procent, medan Polen slipper undan med 7 procent, och Bulgariens beting är 0 procent.

• Det andra förslaget gäller hur man ska se på koldioxiden från markanvändning, avskogning, beskogning och skogsbruk – det som kallas LULUCF. Här föreslås dessbättre inte att man nu ska räkna av de här överskotten (nästan alla EU-länder har mer inbindning än utsläpp) mot de utsläpp som sker i andra sektorer. Därmed behöver vi inte befara ett regelverk som gynnar passivitet i skogen. Men kommissionen vill ha ett mandat att återkomma i frågan, och man vill ha ett mål om överskott i LULUCF under 2020-talet. Ett sådant mål kan förhindra ökade avverkningar i länder med mycket överårig skog.


Denna text publicerades först i Bioenergi nr 4-2016

Vi använder oss av cookies. Läs mer