Annons Annons
Annons Annons

Nytt i Svebiobloggen - När björkhagen blev agroforestry

På min kvällsrunda efter arbetspassets slut passerar jag en ängsmark, där man för några dagar sedan släppte ut ett trettiotal köttdjur på bete. Plötsligt har landskapet fått liv, och de betande djuren hjälper till att hålla åtminstone denna beteshage öppen. Jag vägrar tro att de utgör något större klimathot. Vare sig de betande djuren eller de konsumenter som framåt hösten köper det kött de producerar.

Foto: Kjell Andersson

Foto: Kjell Andersson

I den här trakten har det alltid funnits betande djur som ätit gräs, idisslat och rapat metangas. Förr fanns det mycket mer kor. Varenda gård hade mjölkproduktion, var medlemmar i Mjölkcentralen (nuvarande Arla) och mjölken skickades med tåg till Stockholm. Idag finns det bara tre gårdar med mjölkkor, Hällvik, Gabrielstorp och Råby, i en trakt där det säkert fanns femtio mjölkproducenter så sent som på 1960-talet.

Men den här bloggen ska inte handla om mjölkkorna och köttet, utan om hagen där djuren betar. För mitt på ängsmarken finns en kulle med ett antal björkar och aspar. Det är en sörmländsk hage av den typ som också var mycket vanlig när det fanns kor på varenda gård. Idag är björkhagarna nästan försvunna.

En hage är en betesmark där det också växer träd i ett glest bestånd. Det finns inte så många kvar. En del hålls i stånd med hjälp av EU-bidrag eller som naturvårdsobjekt. Att de flesta försvunnit handlar om att mjölkproduktionen inte längre är lönsam och att betesdjur försvunnit. Landskap kan hållas vid liv med konstgjord andning en tid, men i grunden är landskapet en funktion av den ekonomiska aktivitet som pågår. Utan boskapsskötsel och utan konsumtion av kött och mejeriprodukter blir det inget landskap med betesmarker och odling av vallväxter. Så enkelt är det.

Om några dagar ska vi lämna remissvar på den klimatpolitiska vägvalsutredningen (Vägen till en klimatpositiv framtid, SOU 2020:4), ett betänkande på 850 sidor. Ett av utredningens många förslag är att satsa på svensk ”agroforestry” på 50 000 hektar.

När jag läste förslaget om agroforestry blev jag lätt förbryllad. Jag har under många år hört talas om agroforestry som ett framgångsrikt koncept för odling i vissa tropiska länder. Idén är att man samodlar grödor med kort och lång omloppstid för att uppnå synergieffekter. Det kan vara trädslag som är kvävefixerande och växter som trivs i deras skugga eller halvskugga. Ett agroforestry-system måste utformas efter lokala förutsättningar och klimat. För att det ska löna sig jämfört med att varje gröda odlas separat måste man nå en högre totalskörd, annars kommer inte bönderna att vilja satsa på agroforestry.

Förutom skördenivåer kan det finnas andra fördelar, som mindre vind- och vattenerosion, bättre näringsbalans, ökad biodiversitet och mer utspridd skörd över året i länder med torr- och regnperioder. I en rapport från FN:s organ för förnybar energi, IRENA, från 2019 kan man läsa om agroforestry som också ger produktion av bioenergi och stärker den lokala energiförsörjningen.

Kort sagt: agroforestry kan vara bra. Men för rationell livsmedelsproduktion skulle jag tro att konventionell odling på fält med endast en gröda mestadels ger bättre totalavkastning. Agroforestry har blivit något av ett modebegrepp i hållbarhetskretsar de senaste åren. Begreppet har inte bara letat sig in i den svenska klimatutredningen utan också i EU:s gröna giv. I ett läckt utkast till biodiversitetsstrategi för EU finns förstås också agroforestry med.

Vad är då agroforestry på svenska?
Klimatpolitiska vägvalsutredningen beskriver det så här: ”att binda mer kol i biomassa och mark genom att öka inslaget av träd och buskar på befintlig åkermark och betesmark”. ”Det kan handla om att öka trädandelen på mark som redan har inslag av träd och buskar, t ex så att en del av marken är trädbevuxen och hälften hålls öppen för fortsatt bete. Det kan också handla om att öka inslagen av träd i anslutning till jordbruksmark, t ex alléodlingar, lähäckar och vedartade buffertzoner.”

Åtgärden bör genomföras på 50 000 hektar jordbruksmark (åker och betesmark) och ska ge en årlig kolinlagring på 0,1 miljoner ton koldioxid 2045. Det motsvarar en 520-del av de svenska klimatgasutsläppen idag. Man ska undvika marker ”där gräsbetesproduktionen riskerar att minska i högre grad än på andra marker”.

Här finns i alla fall en medvetenhet om att det blir mindre gräsväxt, när träden skuggar och tar en stor del av vatten och näring i marken. Om man räknar plus, måste man också räkna minus. Det blir förstås lite mindre gräs och mindre kött. Likaså blir det mindre skörd på åkern om man börjar plantera träd och buskar på och intill den.

Björkarna i ”min hage” växer på den kulle där det är magrare jord och berget ligger nära ytan. På de öppna ytorna växer gräset frodigt. Där tror jag inte bonden vill ha några träd som konkurrerar. En marginell klimatvinst om 25 år tror jag han struntar i. Han vill kunna sälja sina köttdjur i år.

Det är säkert positivt med mer träd i de enformiga öppna slättbygderna, där mycket diken och vägrenar försvunnit. Men det vore nog bättre att anlägga energiodlingar med salix och poppel för att skapa lite mer variation i landskapet. Då tar vi också vara på åkerjordens produktiva förmåga och ger inkomster till markägarna.

Alléer och häckar kanske man också borde anlägga, men motivet kan inte vara kollagring utan måste vara biodiversitet. Klimatfrågan ska vi lösa genom att sluta bränna fossila bränslen, inte genom att anlägga alléer och återskapa försvunna hagmarker. Betesmarker håller man öppna genom att ha kor, inte genom att ha bidrag.

Jordbrukets roll i klimatpolitiken diskuteras ständigt, och skymmer delvis den större frågan om den fossila förbränningen. Några debattörer från jordbrukssektorn gjorde ett inspel på DN Debatt häromdagen. I deras värld skulle man inte bara bokföra kornas metanrapande och eventuell kollagring i buskar och träd, utan framför allt inkludera hela den biogena produktionen, av gräs och kött och spannmål, till sitt kolvärde. Jordbruket skulle inte längre framstå som en klimatbov utan som en leverantör av klimatnyttiga produkter som man producerat från luftens koldioxid.

Man kunde göra likadant med skogens leverans av trä, papper och biobränslen. Klimatbokföringen skulle se annorlunda ut. Några dagar senare påpekade professor Christan Azar i en replik att verkligheten inte skulle bli annorlunda. Klimatpåverkan skulle ändå vara desamma.

Men debatten skulle få ett annat fokus. Man skulle lägga mer kraft på att öka produktionen av positiv klimatnytta i jordbruket och skogsbruket, och inte bara fokusera på de negativa utsläppen av metan och lustgas.

Jordbruket och skogsbruket ska i första hand producera det som idag kallas biomassa, i alla dess former, för att skapa en förnybar ekonomi där vi gör oss oberoende av de fossila råvarorna. Producera, inte lagra kol.
Hagen är fin för biodiversiteten, men den ger lägre nyttig produktion, och den marginella kolinlagringen i hagens björkar har nära noll betydelse för att lösa klimatfrågan.

/Kjell

Vi använder oss av cookies. Läs mer