Det är ledningarna för de regionala trafikhuvudmännen som bestämmer vad vi ska ha för kollektivtrafik, vilka bussar som ska transportera oss i stadstrafiken och ute på landet. Sverige har kommit mycket långt när det gäller att använda fossilfria drivmedel i bussarna i kollektivtrafiken; omkring 90 procent är redan förnybart, främst biodrivmedel som biodiesel, biogas och etanol. Det är en av våra framgångssagor inom klimatpolitiken.
Men ibland går det snett, man kör i diket vid upphandlingarna, för att använda en relevant metafor i sammanhanget. På Gotland lyckades man slå ihjäl de lokala bussbolagen. I Västra Götaland håller man som bäst på att dra undan mattan för regionens biogassatsning. Och i Norrbotten gjorde man en upphandling som bara handlade om diesel! I Västerbotten tror man att det är brist på biodrivmedel, utan att ge några belägg.
Allt detta har jag kunnat ta del av när jag läst lokala mediaklipp om bioenergi runtom i Sverige för Svebios nyhetsbrev.
Klarade inte villkoren
Först till Gotland. Här gjorde regionen en upphandling som ledde till att den lokala aktören Gotlandsbuss och flera andra lokala bussbolag fick avveckla sin verksamhet, medan en aktör från fastlandet, Bergkvarabuss, tog över hela ruljansen. En nyskapande och innovativt sätt att arbeta med lokal näringslivsutveckling, kan man tycka.
Så här gick det till: Man gjorde en upphandling på kort tid, bara tre år, och man satte som villkor att bussarna ska gå på biogas. De lokala bussbolagen kunde inte klara de villkoren, överklagade upphandlingen, men fick inget gehör. Deras argument vara att det är omöjligt att räkna hem en investering i nya biogasbussar på bara tre år. Det får man ingen bank att ställa upp och låna pengar till. För en större aktör från fastlandet, som säkert redan kör många olika typer av bussar, var det lättare.
