En professor från Jönköping varnar för ”gröna bubblor”, politiskt motiverade stödprojekt som senare visar sig vara felriktade eller inte hållbara. Han ger några exempel, som alla handlar om bioenergi och är ganska dåligt underbyggda.
Men att exemplen är dåliga betyder inte att han har fel i sak. Risken för nya gröna bubblor är mycket stor nu när vi måste vidta omfattande åtgärder för att snabbt minska mänsklig klimatpåverkan. Det kan lätt bli fel när politiker börjar lägga sig i teknikval istället för att arbeta med generella styrmedel.
Biträdande professor Christian Sandström vid Internationella handelshögskolan i Jönköping har utvecklat sina tankar dels i en artikel i Ekonomisk Debatt, dels i en rapport som getts ut av ”Kommissionens för skattenytta”, dels i en artikel i Tidningen Näringsliv.
Fel lösningar kostar
Han varnar för det han kallar ”gröna bubblor”, tekniska lösningar som får starkt stöd av politiker och leder till omfattande felinvesteringar. Han menar att det finns ett systemfel när man okritiskt satsar stora summor av statliga eller kommunala pengar på tekniska lösningar som visar sig inte hålla.
Uppkomsten av bubblor beror inte minst på optimistiska antaganden av forskare och privata aktörer som drar med sig politiker och anslagsgivande myndigheter.
”Experterna” har ett kunskapsövertag gentemot den politiska nivån och övertygar politikerna om att öppna slussarna för pengar. Förekomsten av många olika kanaler underlättar penningflödet; Sandström nämner EU-fonder, Energimyndighetens forskningsmedel, Vinnova, Sida med flera.
Han kunde också ha nämnt Klimatklivet och Industriklivet. Han skriver: ”Det uppstår en kunskapsasymmetri där ingen klarar av att ställa de kritiska frågorna”.
Hårt vinklad analys
Jag tycker att Christan Sandström har rätt i en grundläggande mening. Men hans analys är alltför hårt vinklad. Han hör till en ekonomisk skola som anser att staten ska lägga sig i så lite som möjligt – det vittnar utgivningen hos Kommissionen för skattenytta och Ratio om. Själv tycker jag att staten ska lägga sig i, men det måste ske på rätt sätt och med lagom mycket stöd.
Från Svebios sida hävdar vi att statens huvudsakliga styrmedel måste vara generella styrmedel som skatter och avgifter, kombinerade med miljöregler som gäller lika för alla aktörer.
Valet av tekniska lösningar ska lämnas till marknaden, det vill säga, till producenter och konsumenter. Det kan handla både om teknik för förnybar och fossilfri energiproduktion och lösningar för effektivare användning. Lösningarna måste konkurrera på en fri marknad och politikerna bör så lite som möjligt välja teknik.
Allt kan ej lämnas till marknaden
Men den linjen kan inte drivas in absurdum. Man kan inte lämna allt till marknaden eftersom den domineras av etablerade företag och inte sällan av gårdagens tekniska lösningar. Det finns mycket starka intressen som slår vakt om gjorda investeringar och vinster, och vill hålla nya konkurrenter borta.
Många nya tekniker som bevisats fungera bra i laboratoriemiljö och i pilotprojekt är dyra att introducera i stor skala. Det behövs samhälleligt stöd inte bara för forskning utan också för demonstration och marknadsutveckling, för att visa att tekniken fungerar i full skala och att slutprodukten kan efterfrågas på marknaden.
Svårigheten är att bestämma hur mycket sådant stöd som ska ges och hur man ska välja vem eller vilka som ska få detta stöd med skattemedel. Det gäller i hög grad i Sverige, men alltmer också på EU-nivå.
Tre gröna bubblor
Christan Sandström tar upp tre exempel på gröna bubblor. Tyvärr handlar alla tre om bioenergi, och man skulle lätt kunna avfärda hans skriverier som ytterligare inslag i kampanjen mot bioenergi, som i dag drivs hårt från både miljöorganisationer och vissa medier. Det vore illa om vi också får breda och osakliga angrepp på bioenergin från näringslivskretsar och marknadsliberala tankesmedjor.
Sandströms exempel gäller ”etanolbilsbubblan”, Gobigas i Göteborg och Sekab (skogsbaserad etanol och etanolproduktion allmänt). Det sakliga underlaget är i alla tre fallen ganska svagt och Sandströms referenser är till stor del egna tidigare rapporter och artiklar samt uppgifter i massmedier, som ibland gränsar till hörsägen.
Det ger inte något seriöst intryck. Jag skulle kunna argumentera mot hans verklighetsbeskrivning i alla tre fallen, men det avstår jag från…
Läs hela blogginlägget här.