Sätt nytt mål för självförsörjningsgrad!

Den indiska regeringen har därför valt en ”försäkringspremie” i form av stöd till jordbruket för att garantera att mattillgången är tillräcklig. I samma stund valde de också att ta en konflikt med Världsbanken, WTO och de rika länderna om frihandeln. Den som har erfarit svält vet att matproduktionen kan behöva prioriteras före frihandelsvillkor.

Eftersom alla länder egentligen resonerar ungefär likadant som Indien i matfrågan kan vi räkna med att världen som helhet kommer att fortsätta ha överskott av mat. Samma förhållande gäller även för energiområdet. Få länder av betydelse accepterar att i hög grad vara beroende av andra länder. Man vill helt enkelt vara självförsörjande på energi i så stor utsträckning som möjligt. Därför får vi räkna med överskott av energi på många marknader och en viss problematik för företag att bedriva lönsam verksamhet utan stöd inom energiområdet. Detta märks för närvarande inom elområdet här i Europa.

Många länder satsar på att öka tillförseln av förnybar elenergi, samtidigt som man avvaktar med att avveckla den äldre fossila elproduktionen. Konsekvensen blir låga elpriser, att elproducenter förlorar pengar men också en förbättrad konkurrenskraft för inhemsk industri.

I en orolig värld är det rimligt att staten kan hålla igång en inhemsk produktion, en viss självförsörjningsgrad. Detta gäller både matproduktion och energiproduktion. Efter kriget hade Sverige ett mål om 100 procent självförsörjningsgrad för matproduktion, under 1970-talet var målet 80 procent och på baslivsmedel låg den svenska andelen länge högre. I dag har vi mindre än 50 procents självförsörjningsgrad. Även i fredstider är det rimligt att med politiska medel uppehålla en trygg egenförsörjning.

Inom drivmedelsområdet har Sverige en mycket hög andel import. När vi importerar biodrivmedel låter det ibland som att det skulle vara sämre än att importera fossila drivmedel, så är det naturligtvis inte. Däremot finns det en möjlighet till svensk produktion av biodrivmedel. Man borde både på europeisk och svensk nivå kunna bestämma sig för en viss egenproduktion och utöver detta ha frihandel. Exempelvis har USA lyckats att stödja sitt eget jordbruk för att producera biodrivmedel så att man nu är en av världens största bioproducenter. De har lyckats öka security of supply, minska importen av fossilt och stött sitt eget jordbruk.

I Sverige har vi gjort tvärtom, sett i backspegeln har vi fört en bra politik och 19 procent av alla drivmedel för vägtransporter var förnybara förra året. Men tyvärr har vi missgynnat inhemska investeringar genom att föra en skattepolitik som gäller maximalt tre år. Därför är en ökande andel av biodrivmedlen importerade. Nu ger förslaget om reduktionsplikt hopp om att detta kan ändras genom bättre förutsättningar för industrin att investera.

Egentligen kunde vi bli än mer tydliga och sätta upp ett mål om självförsörjningsgrad i transportsektorn. Ett möjligt förslag är att den inhemska produktionen ska utgöra en tredjedel av Sveriges alla drivmedel. Det vore bra om man inom ramen för frihandelsavtalen kan komma överens om att alla länder har rätt till viss självförsörjning innan full konkurrens råder. Sverige, som skogsland, måste ha en hög andel egenproducerade biodrivmedel likaväl som vi måste värna frihandel med alla hållbara biodrivmedel oavsett vilken gröda eller vilket avfall de produceras av.

Nu ser vi fram mot Advanced Biofuel Conference i maj. Det blir en av våra bästa konferenser någonsin, och inleds den 17 maj med studiebesök på flera platser. Sedan pågår konferensen i två dagar med mängder av intressanta människor, föredrag och möten. Sist men inte minst kan man delta i Göteborgsvarvet på lördagen. Men tanka ordentligt med bioenergi före loppet!

Gustav Melin, vd Svebio

Denna ledare publicerades först i Bioenergi nr 2-2017.