Den 27 februari kom den första trialogförhandlingen att ske kring Förnybartdirektivet. EU:s ordförandeland i vår, Bulgarien, har som ambition att direktivet ska bli klart under våren, liksom det mesta av det som återstår av Vinterpaketets olika direktivförslag. Därmed skulle EU:s energi- och klimatpolitik för 2020-talet vara på plats under 2018.
Trialog innebär att Rådet (medlemsländerna), Parlamentet och Kommissionen genomför en slutförhandling där man försöker enas om formuleringarna. Till slut ska det nya direktivet godkännas av Parlamentet.
Förhandlingarna utgår från de ställningstaganden som togs i Rådet i december och i Parlamentet den mitten av januari.
För fasta och skogsbaserade biobränslen har det mesta gått rätt väg. För åkerbaserade biodrivmedel finns det fortfarande stora problem.
Parlamentet avvisade med knapp majoritet förslag som skulle ha inneburit att tallolja inte betraktas om ett hållbart biobränsle, och formuleringar om att inte tillåta stamved och stubbar för energi.
Både Rådet och Parlamentet har godkänt kommissionens förslag om att garantera hållbarheten för bränslen från skogen med ”riskvärdering”. Det innebär att man värderar om skogsbruket i ett visst land eller område, som man tar råvaran från, har lagstiftning och kontrollsystem som garanterar vissa grundläggande krav, som skydd för biodiversitet, återplantering, långsiktig kolbalans m.m. Det innebär för Sveriges del att vi kan luta oss mot svensk skogsvårdslagstiftning. För råvara från länder utanför EU kan det behövas certifiering eller andra garantier.
Man har också godkänt kommissionens förslag om att anläggningar med en råvaruförbrukning på mindre än 20 MW slipper undan de nya byråkratiska kraven.
Knäckfrågor för fasta bränslen
Vad är det då som återstår som knäckfrågor i förhandlingarna?
- Parlamentet har antagit formuleringar om att följa avfallshierarkin, som kan skapa problem för val av råvara, när den kan användas för andra ändamål. Många driver principen om ”cascading”, och det öppnar för en råvarureglering från myndigheter istället för att marknaden får lösa allokeringen av råvara.
- Det råder oenighet om vilka krav som ska ställas på effektivitet när man gör el av biobränslen. Kommissionens förslag innebär ett stopp för biokondens, och gynnande av kraftvärme. Det är förstås bra med kraftvärme, men det finns också behov av att konvertera kolpannor och att kunna göra el av biobränslen också där det inte finns värmesänkor, liksom att gynna ny teknik med högt elutbyte.
- Dessbättre har både Parlamentet och Rådet sänkt trösklarna för växthusgasreduktion i livscykeln, vilket underlättar handel med förädlade bränslen, men man är inte ense om procentsatserna.
- Det finns förslag om att föra in ett nytt villkor om att inte ta råvara från ”skog med hög biodiversitet”, alltså utöver det skydd som ges för lagligt skyddade områden. Den här formuleringen skulle kunna ställa till stora problem för normalt skogsbruk.
- En viktig principfråga gäller om enskilda medlemsländer ska ha rätt att ställa hårdare hållbarhetskrav än direktivet. Sådana särkrav kan ställa till problem för handeln med bränslen.
Motsättningar kring biodrivmedel
De mest radikala kraven beträffande utfasning av grödebaserade biodrivmedel har avvisats. Men läget är fortfarande negativt. Parlamentets majoritet godtog visserligen att taket på sju procent för biodrivmedel från ”food and feed crops” får ligga kvar till 2030. Men istället ska de enskilda länderna inte få öka andelen utöver 2017 års nivå. Man går med på att skydda gjorda investeringar, men vill sätta stopp för all utveckling av biodrivmedel från åker.
Det rådet inte heller någon enighet kring kvoteringen av så kallade avancerade biodrivmedel, och om denna kvotering ska vara obligatorisk för alla medlemsländer. Vi kan vara nöjda med att listan över tillåtna råvaror fortfarande innehåller viktiga råvaror från skogen, som tallolja, lignin och cellulosa, men det byråkratiska regelverket består.
Andra direktivförslag från kommissionen, om upphandling och krav på ökad energieffektivitet för fordon, missgynnar biodrivmedel i förhållande till el och vätgas.
Parlamentet vill införa ett 12-procentsmål för förnybart i transportsektorn 2030, och Rådet har hamnat på 14 procent. Kommissionen föreslog inget mål alls. I bägge fallen ingår viss dubbelräkning, särskilt för el. Vår slutsats är att EU:s politiker accepterar att transportsektorn fortfarande 2030 till över 85 procent kommer att drivas med fossila drivmedel. Det är en ansvarslös politik inte bara för klimatet utan också för EU:s försörjningstrygghet, eftersom 90 procent av oljan importeras till Europa.
Vi gläds åt koldioxidskatter
Beslutet förra året om att skärpa reglerna i utsläppshandeln ETS börjar ge resultat. Utsläppsrätterna har stigit i pris till omkring 9 – 10 euro per ton. Det är en fördubbling jämfört med för något år sedan, men fortfarande mindre än en tiondel av den svenska koldioxidskatten.
Vid årsskiftet höjdes koldioxidskatten i Frankrike från 30,5 €/ton till 44,6 €/ton, och målet är att höja till 100 €/ton 2023. Också Schweiz höjde sin koldioxidskatt vid årsskiftet, och den är näst högst i Europa, efter Sverige. Island fördubblade sin koldioxidskatt.
På hemmaplan genomfördes den sista höjningen för industri utanför den handlande sektorn, och nu betalar dessa företag full koldioxidskatt. Det bäddar för omfattande investeringar i konverteringar bort från eldningsolja, gasol och fossil gas. För den här typen av investeringar finns också ofta möjlighet att få pengar från Klimatklivet.
Text: Kjell Andersson, Svebio
Telefon: 08-441 70 87
E-post: kjell.andersson@svebio.se
Denna krönika publicerades först i Bioenergi nr 1 – 2018. Den finns att läsa som e-tidning här.