Alla deltagande 194 länder (plus EU) vid klimatmötet COP21 i Paris, utom Nicaragua, ställde sig bakom det nya klimatavtalet. Det är en unik händelse i den globala diplomatin och en stor framgång för FN.
Många säger att det ”bara är vackra ord” och att det saknas konkreta förslag i överenskommelsen. Det är riktigt, men också en nidbild. Det positiva överväger:
• Att man över huvud taget kunde komma överens var en stor framgång. Skälet var framför allt att några globala ledare visade sant ledarskap, i första hand presidenterna Barack Obama och Xi Jinping som bäddade för klimatmötet med en överenskommelse ett år innan. Det var också en stor framgång för Frankrike som värdnation, som såg till att konferensen var väl förberedd, och inte minst konferensens ordförande, den franske utrikesministern Laurent Fabius, som excellerade i fransk diplomati.
- Överenskommelsen innebär att alla världens länder nu erkänner att klimatförändringen är ett gemensamt globalt hot och att den måste motverkas genom åtgärder för att minska utsläppen av växthusgaser. Förnekarna har hamnat i ett hopplöst underläge, vare sig de finns i fossilbränsleindustrin eller i vissa konservativa politiska kretsar.
- Nu är alla länder med på tåget, både gamla och rika industriländer som har den största historiska skulden, och de tillväxt- och utvecklingsländer som ska välja teknik för framtiden. Uppdelningen mellan ländergrupper (annex) med olika skyldigheter är borta. Alla måste nu samverka för att lösa problemen. De 187 INDC-dokument som lämnades in av länderna inför konferensen innehåller åtaganden som nu ska följas upp av länderna själva.
- Målet har skärpts. Vid klimatmötet i Cancun 2010 enades man om tvågradersmålet, alltså att hålla den globala ökningen av medeltemperaturen under 2°C jämfört med förindustriell tid. Nu skärptes det målet. I avtalets artikel 2 står det nu att man ska hålla sig ”väl under 2°C” med tillägget att ”sträva efter att begränsa temperaturökningen till 1,5°C”. Det är en betydande skärpning.
Världsledarna med Obama, Jinping, Angela Merkel, Vladimir Putin, Narendra Modi, David Cameron, Francois Hollande och Dilma Rousseff i spetsen talade vid inledningen av COP21. Den 22 april kommer de att samlas igen i New York för en signeringsceremoni. Därefter ska avtalet ratificeras av parlament runtom i världen. När minst 55 länder med minst 55 procent av de globala utsläppen av växthusgaser skrivit på kommer avtalet att formellt träda i kraft.
Vad betyder Parisavtalet i praktiken?
Alla länder har ett ansvar för att följa upp de åtaganden de gjort i sina INDC-dokument. Vart femte år kommer utvecklingen att utvärderas med nya rapporter.
Det skärpta målet måste leda till att länderna också skärper sina åtaganden. Det gäller inte minst EU, som formulerade sitt 40-procentmål för reduktion av utsläppen mellan 1990 och 2030 utifrån 2-gradersmålet. Nu borde EU räkna på 1,5-gradersmålet, vilket måste leda till en skärpning också av de europeiska ambitionerna.
Även om det bara finns en enda vag formulering om ”carbon pricing” har Parismötet lett till en internationell debatt om koldioxidskatter och utsläppshandel. Världsbanken, Internationella Valutafonden och FNs biståndsorgan UNDP driver på i frågan. Frankrike har infört en koldioxidskatt som ska skärpas stegvis under de kommande åren. Kina inför 2017 en landsomfattande handel med utsläppsrätter.
Arbetet med att följa upp och implementera avtalet fortsätter vid nästa klimatmöte i Marrakesh i november, COP22. Klimatpanelen IPCC har fått i uppdrag att analysera vilka åtgärder 1,5-gradersmålet kräver.
För Sveriges del får vi en diskussion om vårt eget mål när Miljömålsberedningen kommer med sitt förslag i vår. Det gällande allmänna målet är att vi ska ha ett klimatneutralt Sverige 2050. Men det borde gå att nå det målet tidigare. Mycket beror på hur vi räknar. Den stora svenska ökningen av kolförråden i våra växande skogar gör att vi netto bara har en klimatpåverkan på 9,3 miljoner ton CO2 eller knappt ett ton per invånare. Till det kommer förstås den indirekta påverkan vi har genom att konsumera produkter som tillverkas i andra länder med sämre klimatpolitik. Å andra sidan exporterar vi stora volymer klimatsmarta skogsprodukter.
För bioenergibranschen och de andra förnybara energislagen kommer Parisavtalet att öppna dörrar för investeringar och affärer runtom i världen. Förnybar energi är ett huvudspår i den energiomställning som nu måste genomföras inom loppet av ett par årtionden om klimatmålet ska nås.
2015 det varmaste året
Redan vid årsskiftet publicerade den amerikanska meteorologiska myndigheten NOAA siffror för temperaturökningen 2015. Siffrorna visar att medeltemperaturökningen förra året låg på 0,9°C globalt över land och hav, men på 1,33°C över land. Ökningen var relativt kraftig mellan 2014 och 2015, och särskilt stark i december. Siffrorna visar att vi snabbt är på väg mot den nivå som i Paris sattes som tak för vad vi kan leva med. Siffrorna innebär också att 2015 blev det varmaste året någonsin under den tid vi har jämförbara mätdata, från 1880. Det näst varmaste året var 2014, och det var fjärde gången sedan år 2000 som vi satt värmerekord.
EUs energi- och klimatpolitik
EU-kommissionen arbetar nu för fullt med att ta fram underlag för energi- och klimatpolitiken efter 2020. De har lagt ut mängder av uppdrag på konsulter och genomför så kallade konsultationer för att få in synpunkter från organisationer och företag runtom i unionen. En sådan konsultation gick ut den 10 februari och handlade om förnybar energi. En kommande konsultation kommer att gälla hållbarhetsfrågor kring biobränslen. Svebio svarar på de konsultationer som gäller branschens frågor, men det är angeläget att många fler bland Svebios medlemmar lämnar in synpunkter.
Svebio medverkar också via AEBIOM i arbetet med att påverka kommissionen bland annat i fråga om hållbarhetskriterier och för att motarbeta olika förslag om ökad reglering av bioenergimarknaden. Just nu är det populärt bland lobbyister från skogs- och träindustrier på Europanivå och från vissa miljöorganisationer att kräva råvarureglering enligt ”kaskadprincipen”. Det skulle för Sveriges del innebära att vi fick gå tillbaka till Träfiberlagens dagar, med tillstånd för att få använda råvara för energiändamål om denna skulle kunna användas som råvara för industrin. Så ska vi inte ha det.
Denna text publicerades först i Bioenergi nr 1-2016