Varje kväll tar vi i vår inre corona-exil en promenad på ungefär fyra kilometer i det sörmländska landskapet, som här mest består av odlade fält med en del åkerholmar och skogsbryn, och lite ängs- och betesmarker som gradvis håller på att växa igen. Ganska nära finns en näringsrik sjö, men vi ser den inte från vår promenadväg.
På våren är det alltid tofsvipor och sånglärkor i farten. Lärkorna hovrar i luften, svåra att få i fokus även om man hör deras ihärdiga drillande. Jag har haft svårt att förstå att sånglärkan är en rödlistad fågelart, som den nu varit i ett antal år.
Förra veckan kom den nya rödlistan, publicerad av Artdatabanken vid Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU). Artdatabanken gör en ny rödlista vart femte år, den förra var från 2015.
Och ser man på – en av nyheterna i Rödlistan 2020 är att sånglärkan, Aulada arvensis, nu har avförts från rödlistan och betraktas som en livskraftig art. Istället har den vanliga kråkan (!), tofsvipan, skrattmåsen, fiskmåsen, björktrasten och den svartvita flugsnapparen, som jag har i holken i lönnen här på gården, nu blivit rödlistade. Det är svårt för oss vanliga lekman att förstå varför helt vanliga fåglar som vi ser runtomkring oss dagligen plötsligt är rödlistade.
Jag är ingen expert på detta, och när jag ställer undrande frågor om logiken till de som vet bättre får jag till svar att det inte har större betydelse att arterna är vanliga. Skälet till att de hamnat på rödlistan är att de har minskat i antal under de gångna åren.
Rödlistning handlar alltså inte om absoluta hot, för de flesta arter, utan om relativa hot och negativa förändringar. Det finns förstår ett antal arter som de facto är utrotningshotade. De finns också på listan. Men de flesta arter på rödlistan är långtifrån akut hotade.
Ändå används rödlistan i den allmänna och politiska debatten ofta som ett slagträ där den framställs som ett bevis för att det finns tusentals arter, både i jordbruks- och skogslandskapet, som lever under akut utrotningshot. Och diverse naturvårdstjänstemän deltar i missbruket av rödlistan. Rödlistade arter blir också ett argument för att stoppa verksamheter på landsbygden liksom önskvärda utbyggnader av vägnät och annan infrastruktur. Jag ska inte här gå in på kopplingen till Artskyddsförordningen; det leder för långt.
Forskarna som gör listan är inte ansvariga för de här övertolkningarna. De beskriver tydligt sina definitioner och framhåller att listan i sig inte innebär en värdering. Den ger bara ett faktaunderlag som vi alla kan tolka.
Vad rödlistan säger är att det finns 2 249 arter som i olika grad är hotade, bland de 42 930 kända arter som utgör den svenska biologiska mångfalden av djur och växter. Rödlistan innehåller totalt 4 746 arter, men bara hälften är alltså att betrakta som hotade.
Av de hotade arterna är huvuddelen, naturligt nog, arter som de flesta av oss inte känner till: insekter, svampar, lavar och mossor. Bland insekterna är den största gruppen bland de hotade skalbaggar, 391 arter.
Bland de hotade finns också: 263 kärlväxter, 53 fågelarter, 18 fiskarter och 10 däggdjur.