EUs olika initiativ om förnybar energi tenderar att bli alltmer svåröverskådliga och illa koordinerade. Det behövs enklare och effektivare styrmedel.
Det näringspolitiska arbete för trädbränsle och bioenergi i allmänhet måste nu bedrivas på ett stort antal fronter där det oftast är svårt att se att de olika regelverken är inbördes konsekventa och leder till en effektiv helhet. Man försöker ta hänsyn till olika uppfattningar inom EU och resultatet blir svåröverskådligt, ofta motsägelsefullt och knappast rationellt.
Det viktigaste för oss i ett kort perspektiv är att få till ett så enkelt och effektivt system som möjligt för uppföljning i Sverige av hållbarhetskriterierna i RED2. En proposition om detta är tänkt att presenteras under hösten och vi arbetar med Energiföretagen, Skogsindustrierna, SVEBIO och LRF för att hjälpa myndigheter och näringsliv till bra lösningar.
Samtidigt förbereder EU i sitt arbete med ”European Green Deal” en uppdatering till 2021 av alla styrinstrumenten på klimat- och energiområdet till exempel utsläppshandels-systemet, LULUCF-regleringen, förnybarhetsdirektivet RED, energiskattedirektivet, statsstödsreglerna och kommande förordning om finansiering/taxonomi, biodiversitetsstrategi.
I en läckt text till Biodiversitetsdirektivet sägs till exempel att man inte skall använda hela träd eller stamved till bioenergi och att ”cascading”-principer bör styra (i stället för marknadsekonomi). Det är svårt att se hur man med sådana regelverk skall kunna ta hand om de mycket omfattande volymerna stormskadad och insektsdödad skog i Centraleuropa.
På många av de aktuella områdena upplever vi en omotiverad oro för att använda produktionen i jord- och skogsbruk till förnybar och klimatvänlig energiförsörjning. Oron tar sig uttryck i förslag till krångliga regleringar för att säkra biodiversitet, hållbarhet, klimatnytta och andra viktiga mål.
Komplikationerna i den politiska styrningen hänger delvis samman med att centraleuropeiska länder huvudsakligen valt att styra med statsstöd i stället för som i Sverige med koldioxidskatt och utsläppshandel.
De centraleuropeiska resurserna för jord och skogsbruk är oftast mindre per capita än i Skandinavien och ses därför inte på samma sätt som hos oss som en självklar nationell produktionsresurs som skall användas så effektivt som möjligt. Tysklands ökande beroende av främst rysk fossilgas är en annan komplikation som sätter sina spår i de politiska initiativen.
I vårt arbete med att följa upp och påverka de olika politiska processerna får vi god hjälp från våra näringspolitiska organisationer verksamma i Bryssel till exempel Bioenergy Europe. De underlättar för oss att överblicka vad som är på gång och vi får goda möjligheter att framföra våra synpunkter. Vi har också ett bra samarbete med Kjell Andersson på SVEBIO som har god kunskap och överblick av de olika styrmedlen och deras utveckling i EU.
Med alla de komplexa och spretiga initiativ som nu stöts och blöts i EU behöver vi i dagsläget ägna all vår kraft åt de näringspolitiska frågorna.
Sven Hogfors, Svenska Trädbränsleföreningen
www.tradbransle.se
Denna krönika publicerades först i Bioenergi nr 3 som finns att läsa som e-tidning här.