”Svartkrut?!” utbrast den erfarne drivmedelsexperten och chefsinköparen vid OKQ8:s huvudkontor. De andra i ledningsgruppen såg sig omkring oroligt och nervöst. Var den unge inbjudna konsulten ett skämt?
Hade de bjudit in en stolle, som på telefon hade pratat om ett revolutionerande sätt att effektivt framställa rena biodrivmedel, nu visat sig vara något helt annat vid denna presentation?
Volvo hade ju tackat ja till att vara med i en EU-finansierad studie för att tekniskt och ekonomiskt utreda biodrivmedel genom svartlutsförgasning vid ett svenskt massabruk.
Hela 60 procents utbyte och sett till hela systemet med mer än 80 procent – långt bättre än träetanol. Produkterna var extremt rena och kunde ge nära noll i utsläpp av partiklar, sot och kväveoxider. Det lät helt enkelt för bra för att vara sant.
Världens första bioraffinaderi
Mötet hölls 2002 och missförståndet berodde på den nervösa konsulten som mumlat fram ”svartluts-förgasning”. Inte ”svartkrut”. När skrattet lagt sig gick det bättre.
Ansökan till EU kom ut som högst rankad av hela 252 stycken och några år senare, 2005, byggdes världens första bioraffinaderi klar i demoskala med termokemisk förgasning av svartlut.
Teoretiskt sett kunde svenska massabruken ersätta 25 procent av all vägdiesel, utan att minska massaproduktionen. Men en efterföljande stor, kommersiell anläggning blåstes av och företaget lades på is.
Trots att processen i Piteå hade körts stabilt under tusentals timmar och produkterna hade så låg miljö- och klimatpåverkan som möjligt. Svartlut var massafabrikernas biprodukt som annars eldades för att göra ånga. Den nya lösningen var ju perfekt?
Nedlagda projekt
Nedläggning och skrotade projekt drabbade inte bara små aktörer som Chemrec utan även stora. Göteborg Energi hade framgångsrikt visat en världsnyhet med biometan från trä, men stoppade. E.ON med två miljarder kronor i villkorade driftstöd från EU för att bygga en biometanfabrik tvingades att skrinlägga planerna.
Rottneros, VärmlandsMetanol och RenFuel fick också bita i gräset med ny teknik som kunde gett Sverige en ”claim to fame”, en ”edge” och ”USP – Unique Selling Point” som det sägs på investerarnas fikonspråk. Varför?
Höga skatter och komplicerade regelverk
Vad det handlar om är att flytta fram gränserna och ta fram något nytt, som en mobiltelefon med skärm utan knappar som tangentbord. Var Apple först? Nej, ett svenskt företag Neonode låg långt före med N1.
Den lanserades 2002 (samma år som OKQ8 satte kaffet i vrångstrupen av ”svartkrut”). iPhone kom först år 2007. För att lyckas med ny teknik behövs timing, eldsjälar men också garantier, vilket saknats i svensk industripolitik. Få satsar miljarder kronor utan att staten gett garantier när staten de facto styr drivmedelsmarknaden med höga skatter och svårt regelverk.
Vad hände? Lilla Neonode försvann, Ericsson sålde till Sony – inga svenska världsledande mobiltelefoner. Finska Neste (stött av finska staten) introducerade HVO i Sverige 2007 (samma år som iPhone) och slog ut konkurrensen.
HVO och iPhone dominerar nu var sin marknad. Ska Sverige våga ta steget får vi inte missa våra chanser. De kommer inte ofta och staten får inte försumma, förminska sin betydande roll och ge bort korten till andra. Särskilt inte trumfkorten.