Globalt sett står dikade torvmarker för två procent av växthusgasutsläppen. En ganska låg siffra, vilket inte är så konstigt då endast tre–fyra procent av jordens yta består av torvmarker. Men om vi gör samma jämförelse i Sverige blir resultatet ett annat. Här står dikade torvmarker för 26 procent av Sveriges samlade utsläpp av växthusgaser.
Mot bakgrund av detta är det inte svårt att förstå varför utsläppen från dikade torvmarker inte uppmärksammas mer i internationella överenskommelser. Utsläppen globalt sett är relativt små, men i Sverige är de alltså stora och därmed ett stort klimatproblem.
Jag förstår inte flatheten hos svenska politiker som inte förklarat Sveriges unika klimatsituation vare sig i EU eller internationellt. Utsläppen från svenska dikade torvmarker är en av Sveriges enskilt största källor till växthusgasutsläpp. Den är större än hela trafiksektorn. Det är flera forskare som påpekat storleken på utsläpp från dikade torvmarker. Det är ingen nyhet, vi har vetat det länge och vi har inte gjort något åt det. Man kan på goda grunder fråga vad detta beror på.
Men tystnaden är total från Sverige i internationella klimatförhandlingar och diskussioner. Dessutom rapporteras inte dessa utsläpp internationellt. Det är frivilligt att rapportera utsläpp från mark. Sverige slår sig för bröstet och berättar hur duktiga vi är på att minska våra utsläpp av växthusgaser, samtidigt som vi inte gör något åt en av våra största utsläppskällor.
Notera att det inte är dikning för torvutvinning som beskrivs. Det är dikning för att utöka jord- och skogsbruk som detta gäller. Svensk Torv har i snart två års tid redovisat nya forskningsrön och forskningsrapporter, från TorvForsk, Lantbruksuniversitetet, Göteborgs universitet och IVL som visar att det är främst koldioxid som läcker, för att få politiker och beslutsfattare att göra något. Nu har regeringen gett Naturvårdsverket i uppdrag att titta på dikade markers växthusgas utsläpp. Men vad ger den för uppdrag? Jo, att ”analysera och redovisa den svenska torvutvinningens klimat- och miljöpåverkan samt att föreslå hur torvutvinningens negativa inverkan kan minska”. Uppdragets direktiv är allt annat än förbehållslöst, det andas förutfattade meningar. Byt ut torv mot vindkraft eller solkraft och se hur ”neutralt” direktivet ovan uppfattas.
Torvbruk bedrivs på mindre än en promille av den torvtäckta marken i Sverige. Men det är inte torvbruk som är problemet, det är dikning för jord- och skogsbruk som staten gett bidrag till under större delen av 1900-talet. Torvbranschen kommer att behövas för att göra något åt problemet dikningen resulterat i, nämligen enorma växthusgasutsläpp som pågår på dessa marker. Det är dags att se torven i ett nytt klimatljus och inse att torvbruk är lösningen på problemet, inte problemets upphov.
Claes Rülcker, vd Svensk Torv
Tel: 070-240 33 15, claes.rulcker@svensktorv.se
www.svensktorv.se
Denna text publicerades först i Bioenergi nr 2-2016