Det finns en stor outnyttjad potential att ta ut mer grenar och toppar (grot) från skogen. Kostnaden ökar dock med avståndet mellan skog och värmeverk, något som är mest tydligt i norra Sverige.
Efterfrågan på, och betalningsviljan för, skogsbränslen har svängt kraftigt under det senaste decenniet. Idag står stora delar av landet inför en ökad efterfrågan av inhemska bränslen, i första hand till el- och värmeproduktion, men på sikt även till andra användningsområden. I denna artikel har vi samlat kunskap och information för att svara på en del av de frågeställningar som är aktuella i en uppväxlingsfas och för en återetablering av skogsbränsleverksamheten i de norra delarna av landet.
Marginalkostnadskurvan kan ge svaret vid strategiska beslut
En marginalkostnadskurva visar förhållandet mellan kostnaden per enhet av en vara och utbjuden mängd av varan. Kurvan kan användas för att illustrera tillgängligheten av skogliga råvaror, såsom rundvirke och biobränsle i form av grenar och toppar (grot). I praktiken koncentreras uttaget av grot till trakter med goda förutsättningar att ge ett positivt netto, det vill säga i slutavverkningar som ger stora mängder grot per hektar, som är relativt nära kunden (värme- och kraftvärmeverk), och med korta skotnings- och flyttavstånd. Marginalkostnaden ökar med ökad volym, eftersom man oundvikligen måste hämta groten från trakter med sämre förutsättningar, exempelvis längre bort från kunden eller med svårare drivningsförhållanden. En marginalkostnadskurva kan därför hjälpa till att se hur mycket grot som kan mobiliseras vid ett angivet pris och förutse kostnadsökningar i försörjningskedjan.