Svebio och Sverige har länge varit emot olika specialregelverk för biobränslen som inte ska gälla för annan produktion av mat eller produkter från naturen.
I den bästa av världar borde det räcka med att ha generella styrmedel som skatt eller avgifter på utsläpp av koldioxid, svavel och kväveoxider, kompletterat med lagar inom skog, jordbruk, miljö- och arbetslagstiftning. Då täcker man alla branscher, alla livets områden och företag får därmed konkurrera på lika villkor oavsett bransch.
Vårt problem är att vi inte når dit, det fungerar bra i Sverige och i Skandinavien men kommunikationsmässigt fungerar det inte i Europa. Svebio anser därför nu att det behövs gemensamma hållbarhetskriterier inom EU. Inte för att klara situationen i Sverige. Vi har byggt ut användningen av bioenergi under 30 – 40 år utan byråkratiska regelverk. Den reglering som en gång fanns, träfiberlagen, avskaffades. Vi har gjort bioenergi till Sveriges ledande energikälla utan byråkrati och krångel.
Men det behövs ett regelverk för att få en hanterbar situation i hela Europa, av två skäl:
1. För att underlätta handel med biobränslen behöver vi likartade regler i alla EU-länder, inte olika lagstiftning land för land. Volymerna som rör sig över gränserna kommer att öka kraftigt under de kommande 10 – 15 åren, och importen kommer att öka från länder utanför EU. Det gäller både flis, pellets och energived. De största förbrukarna, de stora energibolagen, vill ha garantier för att deras bränslen är ”hållbara”. Vi ser det i det samarbete som sker inom SBP, Sustainable Biomass Partnership, som bland annat Dong tillämpar för sina anläggningar i Danmark. Vi ser det när Fortum kräver FSC för bränsle till Värtan.
2. För att möta den allt mer kritiska opinion mot bioenergi som växt fram inom många EU-länder. Bioenergibranschen behöver ett verktyg för att kunna visa att bränslena fyller berättigade krav på hållbarhet. Politikerna behöver något att luta sig mot när det påstås att ”elda biobränslen är värre än att elda kol” eller att man skadar natur och miljö genom att skörda biomassa för energi.
Att vi säger ja till hållbarhetskriterier innebär inte att de får se ut hur som helst. Vi betonar två punkter:
1. Det får inte skapa ett nytt regelverk vid sidan av befintlig skogsvårdslagstiftning och miljölagstiftning. Tvärtom måste det bygga på och ta vara på befintliga system.
2. Det måste skydda små aktörer, både genom att bygga på befintliga system och genom tröskelvärden. Vi föreslår en tröskel på 20 MW för de anläggningar som ska omfattas, samma tröskel som för ETS. Vi vet att de små aktörerna i huvudsak utnyttjar lokala bränslen. Vi vill undvika det som har skett för flytande bränslen, där små aktörer har tio gånger så hög administrationskostnad som stora aktörer.
Vi tror att man kan klara de här villkoren genom att arbeta med en modell för riskvärdering, ”risk assessment”. Värderingen bör göras för hela länder eller regioner och visa om befintligt regelverk garanterar hållbart skogsbruk. Om utfallet blir negativt, får man hänvisa leverantörerna till certifiering enligt system som godkänns av EU-kommissionen, på samma sätt som för flytande bränslen.
I praktiken skulle det kunna fungera så här:
En riskvärdering visar att råvara från Sverige klarar kriterierna när det gäller kolbalans och hållbart skogsbruk genom det regelverk som finns på plats.
Import från till exempel Baltikum klarar säkert också kraven genom de riskvärderingar som görs där. Import från Ryssland kanske blir knepigare, och då får man utgå från certifiering. Detsamma kan gälla biomassa från till exempel Brasilien och Afrika. Pellets från USA och Kanada kan bli ett problem, men man kan endera tänka sig risk assessment delstat för delstat i USA eller provins för provins i Kanada, eller ett godkänt certifieringssystem, kanske SBP. Ett särskilt problem som måste analyseras är i vilken mån reglerna stämmer överens med WTO:s regelverk.
För övrigt anser vi:
• Vi måste avvisa kvantitativa begränsningar, som det tak som införts för åkerbaserade bränslen i ILUC-beslutet förra året. Det beslutet måste rivas upp om vi ska klara klimatmålen. Vi måste kunna använda outnyttjade resurser i jordbruket för att framställa biobränslen.
• Vi måste avvisa alla förslag om reglering av råvaruflödet, motiverat med begreppet cascading. Vi ska inte införa en ny Träfiberlag i hela EU.
• Vi måste slå vakt om principen att förbränning av biobränslen ger 0-utsläpp. Utsläpp i försörjningskedjan ska belasta respektive sektor – arbetsmaskiner, transporter etc. Vi ska inte ha dubbel bokföring för utsläppen från biomassa, och bioenergin är klimatneutral genom att det biogena kolet ingår i kretsloppet. LULUCF-beräkningar kan visa att kolbalansen är positiv på nationell nivå.
Den stora vinsten blir att det blir lätt att kommunicera. Vi kan lugna alla och ta udden av kritik genom att helt enkelt säga; – Vi uppfyller hållbarhetskriterierna!
Gustav Melin, vd Svebio
Denna text publicerades först i Bioenergi nr 3-2016