Att vi måste hushålla med jordens begränsade resurser är självklart. En del i detta är att minska mängden avfall som uppkommer i samhället. Det avfall som ändå uppkommer bör i möjligaste mån materialåtervinnas. Så långt är alla överens.
När det kommer till frågan om vilka regelverk och styrmedel som bör införas för att styra flödena av avfall i samhället är man däremot inte lika eniga. En anledning till denna oenighet är att problematiken är genuint svår. Det är helt enkelt mycket svårt eller rent av omöjligt att överblicka alla orsakssamband som råder på avfallsområdet.
En grundregel vid konstruktion av styrmedel är att styrmedlet ska riktas mot de aktörer som har rådighet att vidta nödvändiga åtgärder. Man måste alltså förstå vilka aktörer som kan påverka utvecklingen.
Skatt löser inte problemet
När det gäller möjligheten att öka materialåtervinningen handlar det dels om att tillverkare av produkter måste formge dessa så att de blir lätta att återvinna, dels att medborgarna måste bli bättre på att källsortera sitt avfall och dels att tillverkare av nya produkter måste använda återvunna material i större utsträckning. För att åstadkomma detta krävs en uppsättning styrmedel. Det finns inget allena saliggörande instrument som ensamt hanterar situationen. I klartext: skatt på avfallsförbränning löser inte problemet.
I vintras konstaterade en statlig utredning att skatt på förbränning av avfall skulle ge marginell påverkan på mängden avfall som går till materialåtervinning. Den i princip enda konsekvensen av en sådan skatt skulle bli att energibolagen får ökade kostnader. Trots detta finns det politiska partier som propagerar för att en avfallsförbränningsskatt bör införas.
När det gäller förbränning av avfall tillämpas redan ett styrmedel med tveksam miljönytta, nämligen EUs system för handel med utsläppsrätter, EU ETS. Systemet i sig driver utvecklingen mot minskade utsläpp av koldioxid inom industrin och energisektorn. För avfallsförbränning är påverkan på koldioxidutsläppen begränsad, eftersom anläggningsägarna normalt inte har rådighet över sammansättningen av det avfall som levereras till anläggningarna.
Med andra ord har redan energibolagen kostnader för ett styrmedel som inte ger avsedd effekt, vilket i förlängningen leder till ökade kostnader även för kommuninvånarna. Detta måste politikerna ha i åtanke när de diskuterar skatt på avfallsförbränning.
Det är bara i Sverige och Danmark som förbränning av avfall omfattas av EU ETS. Detta är en skevhet i systemet som är tänkt att vara harmoniserat inom EU. Det hör också till ovanligheterna att politiker i ett land frivilligt belastar de egna medborgarna meningslösa kostnader.
Politikerna måste ta sitt ansvar och inte införa miljöpolitiska ”styrmedel” som medför ökade kostnader utan att skapa miljönytta. Inför i stället styrmedel som på riktigt minskar avfallsmängderna och ökar materialåtervinningen.
Text: Erik Dotzauer, Skatte- och styrmedelsexpert på Fortum Värme
Denna krönika publicerades först i Bioenergi nr 2-2018. Läs den som e-tidning här