Omkring 1970 hade vi en samhällsdebatt som mycket påminner om dagens klimatdebatt, men huvudfokus var på befolkningsexplosionen och en hotande resursbrist i världen. Jag har i bokhyllan Romklubbens båda rapporten, Tillväxtens gränser från 1972 och Mänskligheten vid vändpunkten från 1974. En annan klassiker är Georg Borgströms bok Gränser för vår tillvaro, som i sin första upplaga kom ut redan 1964. Eller Hans Palmstiernas Plundring, svält, förgiftning från 1967.
Jag tittar i de här böckerna efter att ha läst Hans Roslings postuma bok Factfulness som kom ut härom veckan, med Anna Rosling Rönnlund och Ola Rosling som medförfattare.
Vad kan man dra för slutsatser av den tidens domedagsdebatt om befolkningsexplosionen och utvecklingen sedan dess i relation till dagens domedagsdebatt om klimatet? En hel del, tror jag.
Det har alltså gått 50 år sedan debatten om befolkningsexplosion och resurskris briserade. Så här kunde man se på läget den gången:
”500 miljoner barn lider redan nu av undernäring och svält. Jordens befolkning ökar från 3,6 miljarder till drygt 10 miljarder 2025. Oljetillgångarna blir sannolikt uttömda redan 1985. Kolresurserna har förbrukats omkring 2100.”
(Citerat från baksidestexten på Mänskligheten vid vändpunkten.)
Alla böcker innehöll exponentiella befolkningskurvor med en konstant befolkningsökning på 2,1% vilket ger fördubbling på 33 år. Nya miljarder människor tillkommer med allt kortare intervall när kurvorna skjuter i höjden.