Nytt från Svebio: Så följer vi upp klimatmötet i Paris

Nu har världens länder ett år på sig att formellt ratificera avtalet. Det träder i kraft när minst 55 länder med sammanlagt minst 55 procent av världens utsläpp av växthusgaser ratificerat. Det lär inte vara någon svårighet att nå målet: Kina, USA och EU står tillsammans för 45 procent av utsläppen, och de är med på tåget. USA åtminstone fram till presidentvalet i höst.

Parisavtalet har två stora fördelar:

• Målet är mycket starkare än det man tidigare haft. Att hålla temperaturökningen väl under 2°C jämfört med förindustriell tid, och att sträva efter att begränsa temperaturökningen till 1,5°C.
• Det är undertecknat av världens alla länder – 194 FN-medlemmar plus EU. Alla har ett delat, om än differentierat, ansvar att lösa problemet.

Det finns en stor brist. Det saknas ett tydligt åtgärdsprogram i själva avtalet. Å andra sidan har i stort sett alla världens länder skickat in egna mål och program för hur man vill minska utsläppen. Dessa mål och program ska uppdateras vart femte år. Eftersom programmen idag möjligen klarar en begränsning till 3,5°C måste åtgärderna skärpas betydligt av alla länder framöver.

Vad kommer nu att hända? Utsläppen måste ner. Alla är överens. Och alla vet också att det stora problemet är förbränningen av fossila bränslen. Nu gäller det att bli konkret. Det finns flera parallella vägar. Här är de viktigaste:

1. Införa pris på koldioxidutsläpp – koldioxidskatt

Här har Frankrike, Världsbanken och Internationella Valutafonden nu tagit ledningen. IMF:s chef Christine Lagarde driver på. Världsbanken ägnade sitt vårmöte i Washington åt koldioxidskattefrågan och finansminister Magdalena Andersson var en av huvudpersonerna. Hon kunde berätta att världens högsta koldioxidskatt, den svenska, fungerar utmärkt och har minskat utsläppen utan att skada den svenska ekonomin.

Genom Carbon Pricing Leadership Coalition (CPLC) har en rad länder och företag tagit ledningen i kampanjen för koldioxidskatter. Franska miljöministern Ségolène Royal och VD:n i holländska storföretaget DSM Feike Sijbesma delar på ordförandeskapet. Sverige är förstås med i CPLC.

2. Pris på koldioxidutsläpp i företagen

En specialvariant, där stora företag går före. En lång rad globala koncerner har bestämt sig för att införa interna priser på utsläpp. Den nivå som rekommenderas ligger på 100 dollar per ton koldioxid, inte långt under den svenska koldioxidskatten och tjugo gånger högre än dagsnoteringen i EU-ETS. Med interna utsläppspriser kan bolagen styra bort från felaktiga investeringar och minska sina klimatavtryck. Bolagen sätter också allt oftare upp egna mål för hur snabbt man ska minska sina utsläpp. Och dessa mål är ofta radikalare än de nationella målen.

3. Införa pris på koldioxidutsläpp – utsläppsrättshandel

EU:s utsläppshandelssystem (EU-ETS) är det äldsta och hittills största. Tyvärr har systemet gjorts alltför tandlöst när EU och regeringarna satt taket för högt och priset därmed blivit för lågt. Men nu pågår en översyn som ska ge hårdare omvandlingstryck under 2020-talet. Kina, som är världens särklassigt största utsläppare av koldioxid, har redan sju separata utsläppshandelsystem i de tyngsta industriregionerna. Nu ska dessa samordnas till ett nationellt system, som förhoppningsvis är på plats 2017. En rad delstater och provinser i USA och Kanada har också ”cap-and-trade”.

4. Ta bort subventionerna till fossila bränslen

Dessa subventioner är tio gånger så höga som det globala stödet till förnybar energi. De låga priserna på olja och kol skapar en unik möjlighet att ta bort dem utan att det drabbar konsumenterna. En rad länder har redan minskat eller dragit ner subventionerna. Det gäller inte minst oljeproducerande länder, som Iran, Saudi-Arabien och Venezuela. Indonesien har också kraftigt minskat sina subventioner. Det har varit svårare att få bort generösa skatteförmåner för exploatering av olja och gas, en typ av subvention som är mycket omfattande. USA är ett ledande exempel, där fossilindustrin har stort inflytande som lobby.

5. Divestment i fossilindustrin

Istället för att fortsätta att placera pengar i fossilindustrin bör man flytta över pengarna till långsiktigt hållbara branscher och företag. Det gäller inte minst de stora pensionskapitalen som finns i fonder och försäkringsbolag. Insikten börjar nu sprida sig att fossilindustrin måste krympas och ganska snart avvecklas. Den är inte hållbar, och därmed är inte heller investeringarna i denna industri hållbara, utan osäkra.

Fördelen med alla de här åtgärderna är att de inte är direkta subventioner. De flesta länder har hittills mest arbetat med direkta stöd till förnybar energi. Det har varit bra för att introducera ny teknik på marknaden, men har klara nackdelar. Med generella styrmedel får företagen och konsumenterna hitta de bästa lösningarna och olika tekniker får konkurrera.

Det finns förstås också andra verktyg i den klimatpolitiska verktygslådan:

• Forskning, utveckling och demonstration av ny kolsnål teknik – förnybar energi och effektivisering.
• Satsning på skogsbruk och jordbruk för att binda mer biogent kol och ersätta fossilt kol.
• Stopp för nyexploatering av olja och gas – fossilfria zoner.

Jag nämner inte CCS, koldioxidlagring, eftersom jag tror att det är en dyrare väg än de flesta andra alternativ. Men det finns säkert plats för CCS under punkten ”forskning, utveckling och demonstration”. Jag nämner inte heller ”klimatlagar” eftersom jag inte tror mycket på planekonomi.

För företagen i bioenergibranschen gäller det nu att erbjuda sina tekniska lösningar och hitta kunder främst i de länder och bland de företag som introducerar eller höjer pris på koldioxidutsläpp. Håll ögonen på Frankrike, som kommer att ha en koldioxidskatt på 56 euro/ton redan 2020, och gå in på de databaser i anslutning till klimatmötet i Paris där företag, städer och regioner lovat att sätta igång investeringar i förnybar teknik. Det kommer att finnas kunder för bra bioenergiteknik och konsulttjänster framöver.

Text: Kjell Andersson

Denna text publicerades först i Bioenergi nr 1-2016