I den krönika jag skrev för några månader sedan, menade jag att bioenergi alltför ofta glöms bort. Därför är jag glad att regeringen både i En klimatstrategi för Sverige (Skr. 2017/18:238) och i Energipolitikens inriktning (Prop. 2017/18:228) beskriver bioenergin och dess värde för att nå Sveriges klimatmål.
Precis som regeringen konstaterar har energisystemets utformning en central betydelse för möjligheten att genomföra en effektiv klimatpolitik. Med allt större elproduktion som inte går att planera, ökar behovet av att säkerställa tillräcklig effekt i systemet. Regeringen skriver därefter ”Här är Sveriges goda tillgång på vattenkraft och bioenergi central för att komplettera den ökande andelen variabel energiproduktion från vind och sol”. Det låter ju lovande.
Man skriver också att biobaserade bränslen har ett mycket stort värde för samhället i en klimatomställning. Jag kan konstatera att när det gäller el, värme och kyla har vi redan kommit långt i Sverige. Den största utmaningen ligger dock i att minska utsläppen från transportsektorn. Här finns många frågetecken och osäkerheter som Sverige i många fall inte kan lösa på egen hand. Både regelverk och teknik utvecklas på en internationell arena.
Alla transportslag behövs
Regeringen vill öka elektrifieringen inom hela transportsektorn och att utnyttja skogs- och trädbränsle i kraftvärmeverk är effektivt. Inget talar dock för att vi kommer kunna klara oss helt utan förbränningsmotorn. Troligen är det så att precis som att all förnybar energi så behövs alla olika transportslag och alla olika hållbara förnybara bränslen.
Väl fungerande och hållbara godstransporter är en förutsättning för fler jobb i hela landet. Jag är övertygad om att transportsektorns klimatpåverkan kan minskas med hjälp av bland annat biodrivmedel och grön el. Det är också viktigt att omlastning mellan de olika trafikslagen underlättas. För Trädbränsleföreningens medlemmar är möjlighet till större volymer viktigare än högre vikt.
Regeringen konstaterar dessutom i klimatstrategin att en konkurrenskraftig svensk produktion av hållbara förnybara drivmedel av bioråvara behövs. Även i energipropositionen framhålls att omfattande investeringar i produktionsanläggningar för biodrivmedel krävs. Det är bra att regeringen uppmärksammar behovet men jag hittar inga ledtrådar till hur det här ska ske?
Det som förvirrar är också att regeringen samtidigt har planer på en vägslitageskatt, eller rättare sagt en avståndsskatt. För hur det nu än är så produceras bioråvaran mestadels på landsbygden. Och den har ofta inte så stort värde för producenten som den har för samhället. En liten kostnadsökning kan därför innebära att avverkningsresterna blir kvar i skogen och varifrån ska då råvaran komma?
Hur resonerar man på regeringskansliet? Gärna bioenergi och biodrivmedel men först en rejäl avståndsskatt?
Svenska Trädbränsleföreningen
Karin Vestlund Ekerby, kanslichef
Telefon: 08 – 787 57 72, karin.vestlund.ekerby@skogsagarna.lrf.se
Denna text publicerades först i Bioenergi nr 2-2018. Läs den som e-tidning här