Under pandemisommaren 2020 har jag tagit långa promenader i det sörmländska landskapet, och en stor del av sträckorna har jag gått på små skogsvägar. För tjugo år sedan gick de här vägarna genom tät skog, som jag minns det. Nu går de ofta över ganska trista kalhyggen.
Längs de här vägarna har det i sommar också legat stora travar med energived – rötskadad och torr ved som inte duger åt sågverken och grothögar som ligger på torkning och väntar på flisning i vinter för leverans till värmeverken runtomkring. Det mesta går nog till Eskilstuna, Flen eller Vingåker. Katrineholm använder returträ; jag kan ibland se skorstenen från min vandring.
Det här får mig att fundera över skogspolitiken, och inte minst avvägningen mellan produktion och miljö. Men också om biobränslenas roll och vårt eventuella ansvar för den skogsskötsel som ger oss förnybara bränslen. Frågan om bioenergi kontra biodiversitet var också ämnet för en diskussion som jag deltog i för några dagar sedan på föreningen ELMA (som betyder Erfarenhet och lärdomar av miljöarbete).