Vi går mot slutet av 2018. Det var inte bara året då Donald Trumps klimatförnekelse fick spridning och inspirerade andra ledare runtom i världen att skynda långsamt, ifrågasätta eller rent ut motarbeta klimatvetenskapen. Det var också året då klimatpolitiken privatiserades och blev en fråga om personlig moral och livsstil.
Istället för att slåss på de politiska barrikaderna för att få politiker i Sverige och runtom i världen att ta klimathotet på allvar och införa starka styrmedel, ska vi nu titta på vår egen tallrik eller ifrågasätta vårt eget och våra vänners semester- och resvanor.
Vid det nyss avslutade klimatmötet i Katowice bildades en allians mellan USA, Ryssland, Saudi-Arabien och Kuwait med målet att urvattna formuleringarna i slutdokumentet. Inte underligt. De här länderna talar i egen sak. De vill fortsätta att bygga sina ekonomier på oljan några årtionden till. De får mer eller mindre tydligt stöd av politiker som främst har en populistisk agenda, som Orbán i Ungern, Bolsonaro i Brasilien och Duterte i Filippinerna. Också Australiens konservativa premiärminister Scott Morrison ansluter. Stämningsläget är radikalt annorlunda än det var 2015 i Paris, då Barack Obama och Xi Jinping ledde det globala samfundet, med stöd av politiker som Dilma Rouseff och Angela Merkel. Då var Vladimir Putin tvungen att anpassa sig, liksom saudierna. Nu kan Putin och MBS (Muhammad bin Salman) visa sitt rätta jag.
På hemmaplan handlar debatten inte så mycket om hur vi ska kunna påverka den här globala politiken, som är avgörande för om vi ska kunna hantera klimatutmaningen, eftersom det svenska bidraget bara är en promille av de totala utsläppen. Nej, klimatdebatten har blivit privat, dessutom med ett starkt inslag av teknikpessimism.
Årets ord är klimatångest. Det är en högst privat och personlig känsla, och artikel efter artikel handlar om hur man ska hantera denna ångest. I Svenska Dagbladet 3 december var rubriken ”Fyra tips för att döva din klimatångest”. Kan det illustreras bättre hur klimatfrågan blivit privatpsykologisk? Läsaren förutsätts ha ångest över klimatet, och nu gäller det att ”döva” denna ångest, inte nödvändigtvis åstadkomma klimatnytta.