Att William Nordhaus får ”Nobelpriset i ekonomi” på måndag mitt under klimatmötet i Katwice är ett tecken i tiden. Inte sedan klimatmötet i Paris har klimatfrågan varit så uppmärksammad som nu. Och allt fler diskuterar det som Nordhaus propagerat för i flera årtionden: att sätta pris på koldioxidutsläppen och sedan låta marknadsekonomin hitta de bästa lösningarna på hur utsläppen ska minskas.
Tyvärr ger Nordhaus modeller rekommendationer till politikerna om alldeles för låg nivå på koldioxidskatterna och han underskattar kostnaden och problemen med temperaturhöjningen. Det framgår av en initierad artikel av Christian Azar i DN Kultur 6 december.
Demonstrationerna i Frankrike av de gula västarna visar samtidigt att det inte är lätt att införa kraftfulla klimatstyrmedel. Vi får hoppas att proteströrelsen inte gör det politiskt omöjligt att införa koldioxidskatter i andra länder. Både i Frankrike och på andra håll måste man tänka igenom på vilket sätt man sätter pris på utsläppen, så att åtgärden kan accepteras av väljarna.
William Nordhaus är professor vid Yale, ett av USAs mest ansedda universitet. Han har skrivit flera böcker om miljöskatter, men framför allt utvecklat en modell för hur man ska kunna prissätta koldioxidutsläppen, dvs införa koldioxidskatt. Hans bok Managing the Global Commons: The Economics of Climate Change kom 1994. Då hade faktiskt både Sverige, Norge, Finland och Danmark infört koldioxidskatt, även om nivåerna var ganska låga. Och det var ett par årtionden efter att den svenske ekonomen Erik Dahmén, vid Handelshögskolan i Stockholm, först propagerat för miljöskatter. Han ville bland annat ”avgiftsbelägga den produktion och de tekniska alternativ som har påtagliga skadeverkningar av olika slag” och gav redan 1968 ut boken Sätt pris på miljön.
Nordhaus har trots allt sett till att koldioxidbeskattning blivit en central fråga i den ledande ekonomiska forskningen. Att tillhöra ett av USA:s mest prestigefyllda universitet garanterar det. Och det är följdriktigt att den svenska priskommittén ger priset till honom. Nästan alla ekonomipriser har ju gått till äldre, vita män vid ”tunga” amerikanska universitet som Harvard, Yale, Princeton och University of Chicago. Åttio män och en kvinna, hittills.
Nordhaus tänker rätt i stort. Men knappast hela vägen. I intervjuer de senaste dagarna har han uttryckt sin skepsis till att man ska kunna åstadkomma tillräckligt stora reduktioner av utsläppen, ens med starka styrmedel. Hans slutsats är att man måste acceptera en temperaturhöjning på 3 grader. Det verkar också som att han tycker att det kan vara en klok ekonomisk avvägning med tanke på kostnader och vinster i ekonomin. Den ”ekonomiskt optimala” temperaturhöjningen skulle enligt Nordhaus vara 3,5 grader.